MILJÖ, KLIMAT Just nu pågår en internationell debatt om djuphavsbrytning av metaller, och det som troligast också nått läsare av svenska mainstream-media är att den internationella havsbottenmyndigheten ISA som lyder under FN inte har gett klartecken för omedelbar start av brytningen.
I ISA:s råd, som hade sitt sammanträde från den 10 juli till den 28 juli, sitter 36 nationer, och en majoritet var för en paus i exploateringsplanerna, men det går en spricka mellan rådsmedlemmarna – Norge och Kina kan nämnas bland länder som var för att direkt skapa ett regelverk om hur det hela ska ordnas upp och sedan omedelbar start av verksamheten.
Den 28 juli avslutade alltså ISA:s råd sitt möte, utan beslut i frågan. Detta efter att mer än 20 länder, däribland Sverige, begärt att vänta med att ge industrin klartecken till brytningen. Miljöorganisationer, ursprungsbefolkningar och forskare har sedan länge protesterat mot planerna.
Det är viktigt att notera att ISA alltså inte har uttalat ett förbud eller ett formellt ”moratorium” där man ska vänta en viss tid, utan man har helt enkelt inte beslutat om något regelverk för brytningen överhuvudtaget. Det lämnar ett kryphål, där företag och stater som vill bryta metaller på havsbotten kan ansöka om ett tillfälligt tillstånd. Nu väntar dock ISA:s kongress för medlemsstater, där frågan ska diskuteras och där också ett beslut kan tas av de 168 medlemsstaterna för att stänga kryphålet.
Det är också viktigt att förstå att djuphavsbrytning på en nations egna vatten fortfarande är upp till varje nation. Norge kommer exempelvis att ge klartecken för brytning inom sin egen territorialgräns.
Vad är djuphavsbrytning?
Det kan dels handla om vad vi oftast menar med gruvbrytning, nämligen att maskiner gräver i mineralrika skorpor på undervattensberg eller möjligen runt ”havsvulkaner”, hydrotermiska öppningar där hett vatten sprutar ut och metallrika sulfider lagras runtomkring. Denna typ av brytning är vad Norge avser ska ske på landets kontinentalsockel.
Längre ned i havsdjupet söker man på otroligt djupt belägna havsslätter (5 km ned i havet) efter noduler, runda klumpar som bildats genom att metalljoner under årtusenden har fastnat runt sandkorn. De här klumparna ska sugas upp tillsammans med fyra tum av havsbotten och alltsammans kommer att skickas upp till ett fartyg som sorterar ut nodulerna och skickar tillbaka resten – sediment, stenar och mosade djur, samt tillsatta bearbetningsämnen.
Konsekvenserna
Det säger sig självt att sådan aktivitet i ekosystem som vi fortfarande är mycket okunniga om kan orsaka skador som vi inte kan förutse. Livsmiljön för organismer som vi idag inte ens vet att de finns kan utplånas, och buller och ljus kommer att ha en förmodligen dramatisk inverkan på djur som lever i totalt mörker och tystnad. De återdumpade resterna av gruvbrytningen kan inte bara vara giftiga för livet i havet – de skapar också dammplymer som får en långtpgående påverkan.
Utanför Japan genomförde man ett test med två timmars koboltutvinning från havsbotten. Ett år efter den lilla brytningen visade det sig att föroreningarna fortfarande påverkade: tätheten av fiskar och räkor var 43 procent lägre i det område som direkt påverkades av sedimenten. I intilliggande områden var minskningen hela 56 procent.
Men de riktigt dåliga nyheterna är att störningarna av havsbottnen kan orsaka rubbningar i havets förmåga att fungera som koldioxidsänka enligt en rapport som Greenpeace sammanställt och därmed förvärra en klimatkris som redan rusar mot fördärvet. Hotet mot fisket är också det dramatiskt: den främsta proteinkällan för över en miljard människor och inkomstkällan för många kustsamhällen på södra halvklotet är i farozonen.
De som vill exploatera haven och de som vill vänta
Vilka är det då som står bakom ivern att exploatera den sista outforskade delen av jordklotet? ISA är förutom den myndighet som ska skydda havsbotten också en organisation som har till uppgift att gynna industrin. Fram till den allra senaste tveksamheten har tyngden lutat mot att tillåta verksamheten, och man utfärdade följaktligen 31 koncessioner för djuphavsbrytning med 21 aktörer .
Aktörerna är dels statliga företag från främst Kina, Frankrike, Tyskland, Indien, Ryssland och Sydkorea och dels privata företag: The Metals Company från Kanada, UK Seabed Resources som är dotterbolag till US-amerikanska Lockheed Martin och Global Sea Mineral Resources som hör till den belgiska DEME-gruppen. Från The Metals Company trycker man, som flera andra av förespråkarna, på behovet av olika metaller för batteritillverkning och solpaneler i den ”gröna omställningen”, som kobolt och nickel, och går samtidigt vidare med utvecklingen av de nödvändiga maskinerna.
Vad tänker då de företag som skrivit under på att inte använda metaller från havsbottnen, och de stater som protesterar mot verksamheten? Ja, de har ju inte skrivit på något annat och mer än en paus för vetenskaplig utforskning av vad djuphavsbrytningen innebär, inte ett förbud. Det betyder att de företag som väntar förser sig med nödvändiga mineraler på andra sätt, och att de stater som protesterar mot omedelbar brytning håller dem och deras leverantörer om ryggen i nuläget.
Kan vi klara oss utan djuphavsbrytning?
Världsnaturfonden WWF har till hjälp för dessa företag och stater tagit fram en rapport där man förordar landbaserad gruvbrytning, cirkulär ekonomi med återvinning, ökad teknisk livslängd på infrastruktur och nya tekniker för hållbar energiproduktion som alternativ till djuphavsbrytningen. Och mer ansvarsfulla gruvverksamheter, icke att förglömma.
Delar av detta program handlar helt enkelt om att gynna kapitalet bakom vanliga gruvor och exempelvis vindkraft – annat handlar om förhoppningsfulla orealistiska projekt, som kapitalets ansvarstagande, återvinning i stor skala och infrastruktur som håller länge: sådant som kapitalister och deras tillväxt inte är så intresserade av. Och teknologin som räddar oss ur klimatkrisen kan väl inte heller riktigt frodas under sådana villkor där profiten styr?
Rapporten visar trots detta att finns sätt att begränsa åtgången på de eftersökta metallerna. Det finns sätt att skydda havet och jorden, och det finns naturligtvis också en hållbar energiproduktion och teknik som kan utvecklas för att implementera den. Det finns bara inte under kapitalismen. Frågan i avsnittsrubriken är helt enkelt fel ställd och borde lyda:
Kan vi klara oss utan socialismen?
Marina Weilguni
