DEBATT, INRIKES Än har Sverige inte beviljats inträde i NATO av Turkiet och Ungern, men allt pekar på att slutet verkar vara nära och att det inte finns så mycket som motståndarna och vänstern kan göra för att förhindra detta. Därför är det kanske snart dags att kasta en blick på den svenska anti-NATO-rörelsens taktiker som vi har fått skåda sedan ungefär ett år tillbaka, för att kunna förstå var det kan ha gått snett.
Sedan Socialdemokraterna vände i frågan om NATO förra året, och därmed förrådde de egna kongressbesluten och tidigare vallöftena, har det varit fritt fram för den svenska borgerligheten att ansöka om medlemskap tillsammans med deras finska motsvarigheter. Vägen in har dock, som vi alla vet, varit ganska besvärlig.
Framförallt Turkiet, ett av de länder som redan i början uttryckte sitt motstånd mot Sveriges potentiella medlemskap, har utgjort det största och mest långdragna hindret. De uttalade invändningarna från Turkiets håll kretsar primärt kring PKK. Man menar att Sverige inte bara tillåter PKK-anhängare att organisera sig här, men att Sverige rentav stöttar PKK och dess syriska grenar, PYD och YPG i deras beväpnade kamp mot den turkiska staten. Turkiet har alltså sagt att om inte Sverige tar konkreta steg för att begränsa PKK och deras anghängares verksamhet i Sverige samt stötta den turkiska staten i deras krig mot PKK i Turkiet och PYD/YPG i Syrien, så kommer Turkiet att hindra Sveriges inträde i NATO. Detta innebär bland annat att ett flertal politiska flyktingar i Sverige ska överlämnas till Turkiet, att det vapenembargo mot Turkiet som Sverige hade skulle hävas, och att svenska myndigheter ska ta hårdare tag mot de organisationer här som uttrycker sympatier för den Turkiska statens motståndare.
Är aktioner för att reta upp regeringen i Turkiet en framgångsväg?
Med Socialdemokraternas vändning i frågan har det svenska NATO-motståndet försvårats. Nu finns det helt plötsligt en klar parlamentarisk majoritet för NATO som mer och mer återspeglas hos den svenska befolkningen. Många svenska är däremot samtidigt överrens om att de ogillar Erdogan och den turkiska regeringen. Vad innebär detta för stora delar av den svenska vänsterns kampanjande emot NATO? Jo, att NATO-motståndet baseras på svenskarnas negativa, och ibland aningen islamofobiska, inställning till Erdogan och den turkiska regeringen. Enda chansen som tydligen finns att stoppa detta är om Turkiet kontinuerligt röstar ned Sveriges medlemskapsansökan genom performativa aktioner som retar upp regeringen i Ankara. För det mesta innebär detta viftande med PKK/YPG-flaggor på gator. De som för det mesta legat bakom dessa aktioner har varit syndikalister, anarkister och reformister. Men även en del självutnämnda kommunister har gett sitt stöd här. Denna strategi hade självklart aldrig en chans att lyckas i längden.
SKU har medvetet valt att inte delta i några av dessa aktioner. Det hade varit att överge vår marxist-leninistiska linje om imperialismen till förmån av reformisternas och opportunisternas bristfälliga och osystematiska förståelse, som kan kokas ned till att imperialismen skulle vara en handling eller aggresiv utrikespolitik, och inte ett världsomspännande system av monopolkapitalism. Det hade inte funnits utrymme för andra analyser eller budskap att kunna tränga sig igenom allt flaggviftande till stöd för en organisation vars politik och ideologi inte är grundad i den revolutionära marxismen, och således inte är kongruent med våra positioner.
Den marginaliserade vänsterns argument
Den alltmer marginaliserade vänstern, som länge saknat ideologisk klarhet och förståelse för frågan om imperialismen, har vulgariserat frågan om NATO till att handla om två motsättningar: Motsättningen mellan demokrati och diktatur samt Turkiet/Erdogan mot Kurderna/PKK. Man ser inte längre NATO som en sammanslutning av det euro-atlantiska monopolkapitalet, utan man ser NATO som en grupp av mer eller mindre demokratiska länder, där Turkiet (och till viss del Ungern och Polen) klart och tydligt hamnar längst ned på den listan, och i många fall ses som ett undantag till de andra så kallade demokratiska medlemsländerna. Istället får man det att verka som om den borgerliga demokratin är ett alternativ till den borgerliga diktaturen och att det därför också skulle vara arbetarnas demokrati, vilket det inte är. Indirekt säger man alltså att svenskt NATO-medlemskap hade varit mer acceptabelt om Turkiet och de fåtal andra problematiska länderna inte var medlemmar. Spanien, Tyskland, Norge, Danmark och Lettland erkänner man trots allt som demokratier, och har därmed inte mycket att klaga på.
Ett annat argument vi har fått höra under hela den här cirkusen är att det skulle bryta Sveriges 200-åriga alliansfrihet och neutralitet att gå med i NATO. Även detta argument baseras på illusioner om den borgerliga demokratin och på en bristfällig förståelse av imperialismen. I verkligheten erkänner även borgerliga historiker att Sverige i praktiken inte varit neutralt under 1900-talet. Faktum är att den svenska staten var snabba att etablera kontakter och anpassa sig till NATO efter dess grundande. Inte bara utförde man spaningsuppdrag och militärövningar å NATO:s vägnar, men även det svenska flygvapnets landningsbanor byggdes ut för att ackommodera USA:s bombflygplan. Dessutom började man använda NATO-bränsle till sina stridsflygplan och införskaffade högteknologisk radarutrustning från USA. Med andra ord har Sverige alltid varit militärt och politiskt integrerat med NATO. Att då fortfarande påstå att Sverige var alliansfritt skulle vara att acceptera och sprida vidare borgarklassens historieförklaring utan närmare granskning, vilket endast leder till förvirring. Man kan inte kalla detta för något annat än populism.
Ett sista argument jag tänker beröra är idén om att Turkiet, USA, eller något annat land för den delen, skulle hota svensk yttrandefrihet och/eller få inflytande över svensk politik. Från vissa NATO-motsåndares håll har vi exempelvis hört att de lagar som den blå-bruna regeringen stiftat, för att försöka få ett turkiskt godkännande i NATO-processen, kallas för ”Erdoganlagar”. Detta skulle antyda att den svenska borgarklassen är underställd något annat lands borgarklass. Detta stämmer inte. Varje lands borgarklass agerar i sitt självintresse och för att stärka sin position gentemot andra länders borgarklasser.
Varje lands borgarklass agerar i sitt egenintresse och driver fram repressiva åtgärder
Det man riskerar att göra med dessa argument är, för det första, att särskilja den politik som de svenska monopolkapitalisterna bedriver inom och utom landet. Vi måste förstå hela den här NATO-processen i kontexten av den större anti-folkliga politiken som det svenska monopolkapitalet skruvat upp mot arbetarklassen sedan 90-talets kontrarevolutioner, nu när det inte längre finns en socialistisk motvikt – varken i Sverige, i formen av ett inflytelserikt kommunistparti som kan mobilisera arbetare mot försämringar, eller utomlands, i formen av det socialistiska blocket som kan presentera ett alternativt samhällssystem. För det andra riskerar man att ge en bild av att det svenska monopolkapitalet inte själva skulle vilja driva igenom fler utav dessa typer av lagar för att kväsa och försvåra arbetarmobilisering i en period av ökade motsättningar mellan arbete och kapital. Utan att det är utländska makter som tvingar fram dessa repressiva åtgärder. Men varken inskränkningen av strejkrätten eller försämringen av LAS skedde på begäran av utländska makter. Det var vår egen borgarklass, med stöd från socialdemokraterna och LO som drev igenom dessa försämringar.
Om vi ska vara ärliga så fanns det inte mycket som vänstern, och i synnerhet den utomparliamentariska vänstern, kunde ha gjort för att stoppa NATO-inträdet efter att sossarna övergav sina egna positioner i frågan. Men det är ändå viktigt att se på vilka former som NATO-motståndet har tagit den senaste perioden för att kunna dra lärdomar från det och förstå var vi har hamnat som rörelse. Det som kan konstateras är att stora delar av NATO-motståndet har utgjorts av en vilsen vänster som har misslyckats med att knyta motståndet mot NATO till den övergripande kampen för socialismen och krossandet av kapitalismen. Istället har man antingen beväpnat sig med populistisk retorik eller performativa aktioner, där ingen organisation förutom SKP har försökt höja arbetarnas medvetenhet i frågan. Snarare har man endast lyckats sänka nivån på sina egna argument och metoder i desperata försök att stoppa NATO-inträdet här och nu.
Vad som faktiskt behövs är ett mycket starkare kommunistparti som kan leda vägen och mobilisera arbetarna, med skarpa klassanalyser och med socialismen ständigt i sikte, som inte kompromissar med sin egna ideologi och således faller i det opportunistiska träsket för att kortsiktigt stoppa de försämringar som borgarklassen attackerar oss med. Självklart ska vi stå emot sådana attacker, för att de försämrar situationen för arbetarna, men vi får aldrig glömma att målet är att göra revolution med en organiserad och ideologiskt medveten arbetarklass. I Sverige är det endast SKP som har potentialen att axla den rollen.
Martin Tairi
SKP måste kräva en folkomröstning även om vi vet att kravet kommer att ignoreras av den politiska klassen. Politikerna vill inte ha en folkomröstning i NATO-frågan eftersom de vet att den svenska befolkningen är solidarisk med kurderna och erkänner Erdogan som en auktoritär ledare. Kurderna i Sverige befinner sig nu i en fientlig miljö, eftersom Sverige med den nya anti-terrorlagen de facto kommer att genomföra den turkiska statens upprorsbekämpningspolitik. Det måste finnas ett mer övertygande sätt att motsätta sig detta än att delta i symboliska protester och vifta med PKK-flaggor offentligt.
Varken Sverige eller Turkiet är demokratier. Båda är imperialistiska stater som styrs av regimer som finns till för att underlätta det våldsamma bevarandet av privat kapital, privat ägande av produktionsmedlen och utvinning av mervärde från arbetarklassen. Idén att Sverige är en ”social marknadsdemokrati” är en självisk propagandakonstruktion. Detsamma gäller idén om ett ”alliansfritt” och ”pacifistiskt” Sverige mellan 1914 och nu, detta var aldrig fallet.
Under första världskriget var Sverige officiellt ”icke krigförande” men hade en kommersiell förkärlek för det brittiska imperiet; Under andra världskriget underlättade Sverige exporten av järnmalm från det ockuperade Norge till Nazityskland (den nuvarande kungens far skickade ett gratulations-telegram till Hitler efter att invasionen av Sovjetunionen inleddes den 22 juni 1941); under kalla kriget var Sverige ”neutralt” på papperet men uppvisade en partiskhet för västvärlden. År 2009 deltog svenska trupper i USA/NATO:s ockupation av Afghanistan och 2011 deltog svenska jetplan i bombningen av Libyen tillsammans med det franska flygvapnet. Sverige var aldrig riktigt neutralt. Genom att gå med i Nato väljer den svenska politiska klassen helt enkelt att ta av sig den ”pacifistiska” masken.
Jag håller absolut inte med om detta. Du skriver att vi inte ska reta upp regeringen i Turkiet. Varför skulle vi inte göra det? Menar du att vi ska gå maoisternas linje och stoppa huvudet i sanden när det kommer till kritik av regimen i Turkiet? Anser du att maoisternas linje är framgångsrik när de blundar eller till och med stöttar Erdogan? Varför skulle vi inte kunna kritiserar Turkiets regering likaväl som vad vi gör med den svenska, amerikanska, ryska, tyska och med flera andra länders regeringar för dess brister i den borgerliga regeringen?
Hej Kerstin,
Såklart kan och ska vi kritisera den turkiska regeringen för alla dess brott mot arbetarklassen, men det som har gjorts hittills har varit utan någon klassanalys eller förståelse för imperialismen. Man har med denna taktik lagt större fokus på den turkiska regeringens handlingar (vilket självklart ska kritiseras) utan att faktiskt blotta NATOs imperialistiska karaktär. Man får det att framstå som att Turkiet är det ENDA problemet med NATO, vilket det ju inte är.
Jag menar helt enkelt att istället för att ha vidgat debatten om NATO till att handla om imperialismen, så har man snarare minimerat den till att handla om enskilda länders handlingar.