UTRIKES Den italienska tidningen L’ordine nuovo publicerade nyligen en genomgång av den senaste utvecklingen av BRICS-samarbetet och analyserar det i ljuset av hur motsättningarna inom det kapitalistiska systemet har skärpts. Det är en viktig artikel och Riktpunkt har därför översatt den och publicerar den nedan.
Från den 22 till den 24 augusti hölls det femtonde toppmötet för BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) i Johannesburg, Sydafrika. Där deltog stats- och regeringschefer från medlemsländerna.
Bland de viktigaste nyheterna från toppmötet fanns beslutet att inkludera andra länder utöver de historiska deltagarna. Trots skillnader i synsätt om kriterierna för att välja nya medlemmar till gruppen har Argentina, Egypten, Iran, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Etiopien blivit medlemmar från och med den 1 januari 2024. Inom BRICS kommer alltså 6 av världens 10 största oljeproducenter vara representerade, och de är även medlemmar i Organisationen för oljeexporterande länder (OPEC).
Särskilt Kina, med stöd från Ryssland, uttryckte starkt intresse för en så omfattande utvidgning som möjligt för att skapa ett verklig alternativ till USA och deras traditionella allierade. Detta gör så att man kan locka med länder från den ”Globala Södern” som är missnöjda med den ordning som den euroatlantiska koalitionen har infört. Samtidigt visade sig Brasilien och Indien vara skeptiska mot en ogenomtänkt utvidgning av gruppen, vilket de såg som en ökning av Kinas styrka på bekostnad av andra medlemsländer.
Den slutgiltiga beslutet framstår som en kompromiss, där endast 6 länder har accepterats av de totalt 23 som formellt ansökte om medlemskap, huvudsakligen från den afrikanska kontinenten. Trots det öppnade gruppen, som nu samlar nästan hälften av världens befolkning (46%) och 37% av världens BNP (G7-länderna står för 46%) för möjligheten att ta in nya medlemmar. Detta gjorde man genom ”Johannesburg II-deklarationen”, som sammanfattade mötet:
Vi har också gett våra utrikesministrar i uppdrag att vidareutveckla modellen för BRICS-partnerländer och en lista över potentiella partnerländer och rapportera om detta till nästa toppmöte.
BRICS ambition att förena länderna i den globala södern representerar inte något väsentligt annorlunda tillvägagångssätt än EU:s och NATO:s länder som inte syftar till att befria de mest förtryckta befolkningarna från det kapitalistiska systemet, utan tvärtom delar de samma ambition att gynna sina monopol, vilka ser dessa länder som viktiga marknader. Det är inte en slump att samtliga länder som har visat intresse för att delta i toppmötet är destinationer för kapitalexport för flera miljarder dollar från BRICS-länderna.
Propaganda om krig fick också plats vid mötet från representanter från Ryska federationen, särskilt i Vladimir Putins uttalande, som var med via videokonferens på grund av den internationella brottmålsdomstolens fördömande, som erkänts av den sydafrikanska regeringen:
Jag vill betona att det var några länders försök att bevara sin hegemoni i världen som ledde till den allvarliga krisen i Ukraina. Först genomfördes en olaglig statskupp med västländernas hjälp i landet och sedan startades ett krig mot de människor som inte höll med om denna kupp, en brutal krigföring, en massaker som pågick i åtta år. Ryssland har beslutat att stödja människor som kämpar för sin kultur, sina traditioner, sitt språk och sin framtid. Våra åtgärder i Ukraina drivs av en enda sak: att avsluta kriget som startades av Väst och dess satelliter i Ukraina mot befolkningen i Donbass. Vi är tacksamma för våra BRICS-kolleger som effektivt deltar i ansträngningarna att avsluta denna situation och uppnå följande mål.
I frågan om kriget i Ukraina har ståndpunkterna noterats av Cyril Ramaphosa, Sydafrikas president, som presenterade en fredsplan separat från de ryska och ukrainska regeringarna, samt från Lula, Brasiliens president, som intog en mellanposition mellan de två stridande parterna och betonade viljan att ”försvara suveränitet och territoriell integritet samt alla Förenta Nationernas syften och principer”, samtidigt som de var ”redo att ansluta sig till ansträngningar som effektivt kan bidra till ett snabb eld upphör och en rättvis och varaktig fred.”
Bland de viktigaste ämnena som diskuterades fanns ekonomiska frågor, inklusive avdollarisering. Redan i Putins uttalande den 22 augusti vid mötets öppning framkom tydligt frågan om att överge dollarn till förmån för lokala valutor:
Den objektiva och oåterkalleliga processen med att avdollarisera våra ekonomiska band vinner fart, och det görs ansträngningar för att utarbeta effektiva mekanismer för ömsesidiga regleringar och valuta- och finanskontroll. Som ett resultat minskar dollarns andel i export- och importtransaktioner inom BRICS – förra året var det endast 28,7%.
Även om förslaget inte fick stöd från de andra makterna är Lulas förslag om att skapa en ny BRICS-valuta värt att nämna:
Skapandet av en valuta för handels- och investeringstransaktioner mellan BRICS-medlemmarna förbättrar våra betalningsvillkor och minskar våra sårbarheter.
Frågan om gradvis övergivande av den amerikanska dollarn ratificerades i den avslutande deklarationen från mötet:
Vi betonar vikten av att främja användningen av lokala valutor inom internationell handel och finansiella transaktioner mellan BRICS och deras handelspartners. Vi uppmuntrar också stärkandet av korrespondensbanknäten mellan BRICS-länderna och möjligheten att genomföra regleringar i lokala valutor. Vi uppdrar åt våra finansministrar och/eller centralbankschefer att, beroende på situationen, överväga frågan om lokala valutor, instrument och betalningsplattformar och rapportera om detta till nästa toppmöte.
Vid mötet uttrycktes också starkt motstånd mot tullar och handelshinder av bland andra Lula, som menade att ”vi kan inte acceptera en grön nykolonialism som inför handelshinder och diskriminerande åtgärder under förevändning av att skydda miljön.”
Ett annat centralt tema för mötet, som framkom i Xi Jinpings tal där han beskrev BRICS som ”en viktig kraft för att forma den internationella arenan”, var ifrågasättandet av maktbalansen inom internationella organisationer. Enligt Xi försöker de att ”demokratisera” dessa institutioner:
Internationella regler bör grundas på Förenta nationernas stadgar och dess mål och principer, och de bör utarbetas och upprätthållas gemensamt av alla, och inte dikteras av de som är starkast och mest högljudda. Man kan inte bilda koalitioner och formulera sina egna ”husregler” som internationella normer. BRICS-länderna bör utöva verklig multilateralism, upprätthålla det internationella systemet med Förenta nationerna i centrum, stödja och stärka det multilaterala handelssystemet med WTO i centrum och motsätta sig skapandet av ”små cirklar” och ”små grupper”. Vi bör fullt ut utnyttja rollen som New Development Bank spelar, främja reformen av det internationella finansiella och monetära systemet och stärka representationen och rösten för utvecklingsländerna.”
Lula betonade också behovet för BRICS att etablera nya kreditvillkor för utvecklingsländer:
Det är oacceptabelt att utvecklingsländer straffas med räntor upp till åtta gånger högre än de som tillämpas på rika länder. Vi måste öka likviditeten, öka de bekväma finansieringsmöjligheterna och avskaffa villkoren. Det multilaterala handelssystemet måste vitaliseras så att det återigen blir ett verktyg för rättvis, förutsägbar och icke-diskriminerande handel.
Slutsatserna från mötet bekräftade kravet på reformer av internationella institutioner, särskilt FN och dess säkerhetsråd:
Vi stöder en global reform av FN, inklusive dess säkerhetsråd, för att göra det mer demokratiskt, representativt, effektivt och för att öka representationen av utvecklingsländerna bland medlemmarna i rådet, så att det kan svara adekvat på de rådande globala utmaningarna och stödja de legitima ambitionerna hos framväxande och utvecklingsländer i Afrika, Asien och Latinamerika, inklusive Brasilien, Indien och Sydafrika, att spela en större roll i internationella angelägenheter, särskilt inom Förenta nationerna, inklusive dess säkerhetsråd.
New Development Banks centrala roll betonades av alla ledare, och ambitionen att bli ett alternativ till Internationella Valutafonden (IMF) bekräftades.
Sammanfattningsvis är det inte så mycket den ekonomiska och politiska etableringen av en ny grupp av länder på världsarenan som framträder från mötet (att det finns en kraft som kan utmana G7-länderna har varit uppenbart en tid), utan snarare dessa länders ökande vilja att öppet ifrågasätta maktbalansen och deras positionering i den imperialistiska hierarkin som styr uppdelningen mellan olika sektorer och block av den globala borgarklassen.
Dessa länder vill alltmer göra sig gällande som en alternativ kraft till det traditionella euroatlantiska blocket, vilket dock inte får vilseleda oss. Bortom retoriken om ”multipolarism” agerar de på de internationella marknaderna och inom den globala imperialismen enligt samma logik som de traditionella makterna.
Det är viktigt att fundera över vad klasskaraktären är, det vill säga vilken klass som dominerar, i de så kallade ”framväxande länderna” och vad deras mål är. Dessa mål har bland annat skapat Kinas ekonomiska politik, som sedan länge har varit Afrikas största långivare, och de metoder som används för att stärka landets hegemoni; Rysslands investeringar i 139 industrier i angränsande länder mellan 2019 och 2020 samt dess stöd till repressiva åtgärder mot arbetare i Kazakstan som hotar gruvföretagens vinster; eller Brasiliens ökande kapitalexport till hela Sydamerika. Dessa strategier och kapitalexport liknar de euroatlantiska makternas och bygger också på exploatering av arbetskraft och resurser. Det är inte konstigt att de länder som uttryckt intresse för att delta i toppmötet är destinationer för miljarder dollar i kapitalexport från BRICS-länderna.
Det bör inte lura oss att retoriken om att BRICS-länderna i mindre utsträckning använder krig som medel skulle göra dem ”antimperialistiska”. Dessa makter är också beredda att använda militärt våld när det gynnar deras egna nationella borgarklasser. Rysslands invasion av Ukraina, Kinas fortsatta hot mot Taiwan och den historiska konflikten mellan Kina, Indien och Pakistan om kontrollen över Kashmir-regionen är konkreta exempel på detta.
I allmänhet är det dock den ekonomiska strukturen i dessa länder, med alltmer framträdande och inflytelserika monopol på världsarenan, som vittnar om deras karaktär. En bedömning baserad på idén om det minst onda och som omfamnar illusionen om en multipolär värld som främjar framsteg och fred är vilseledande eftersom en sådan värld i verkligheten leder till fler krig och ännu skarpare konkurrens mellan de olika ländernas borgerlighet. Det är ironiskt att ett sådant ställningstagande i den internationella kontexten skulle leda till att man ställer sig på samma sida som några av de mest reaktionära regimerna i världen, inklusive nu även petromonarkierna, som inte direkt är förebilder för framsteg och respekt för mänskliga och politiska rättigheter.
Lorenzo Vagni