KULTUR, INRIKES Det är kris för Sveriges kultur och historia – åtminstone för den del som inryms i våra muséer. Nationalmuseum på Blasieholmen i Stockholm kan behöva flytta ut ur nyrenoverade lokaler för att man inte kan betala hyran och Naturhistoriska Riksmuséet har stängt för att taket håller på att rasa in.
Branschorganisationen Sveriges Muséer skriver att den sittande regeringens kulturbudget bär en stor del av skulden. Man slopade den fria entrén på statliga muséer, kulturen fick en budget som bantades med en miljard och de bidrag som skulle möjliggöra återstart efter pandemin uteblev. Man vänder sig också mot ”kostnadshyremodellen” där ett museum alltså betalar marknadsmässig hyra för sin lokal tillbaka till samma stat som man får bidrag till verksamheten för.
Nu kräver man att anslagen för museerna höjs och att regeringen dessutom ser över hur det fungerar med hyressystemen för de statliga verksamheterna.
– Jag tror inte att kulturministern vill vara minister i ett land med ett stängt Nationalmuseum och ett stängt Naturhistoriskt riksmuseum, säger organisationens generalsekreterare Gunnar Ardelius och man hör ironin drypa.
Förutom kortare öppettider, färre arrangemang och utställningar och exempelvis stängda kaféer har detta också lett till att insamlingen av samtidens föremål får stryka på foten – vårt samhälle dokumenteras inte för framtida generationer, och vi blir av med vårt kollektiva minne.
Det är en dyster bild – och den kan kompletteras med andra scenarier som inte heller är så muntra. I Örebro stängde länsmuséet för ombyggnad och de anställda flyttar runt mellan tillfälliga kontor i väntan på att möjligen få återvända – för det blir antagligen personalnedskärningar när man väl kommer igång med verksamheten igen. I Norrköping griper en rationaliseringsgalenskap med löjligt nyspråk om sig: Stadsmuséet och Konstmuséet hamnar under ”Attraktionskraft” tillsammans med bland annat idrott, näringsliv, kommunikation och press. Biblioteken och kulturskolan hamnar under avdelningen ”Livskvalitet”. Man får förmoda att det blir billigare om kulturen trängs undan i hörnen.
Likvidering av kultur
Nu är det ju inte så att det här med ”marknadshyror” på en låtsasmarknad (för vem kan egentligen hyra ett Nationalmuseum, och till vilken verksamhet?) inte är något som den här regeringen hittat på. Det har försiggått i decennier redan och under olika regeringar. Den sista har bara dragit åt tumskruvarna, inte installerat dem. Det är ett praktiskt koncept för att likvidera kultur: om verksamheten måste lägga ner, eller om de inte har råd med reparationer eller med nyanskaffning av material så är det ju deras eget fel, eller hur? De har bara inte skött sig så profitabelt som de borde, och staten har inget med det att göra.
Bildning och utbildning är alltså satt ännu lite mer på undantag än alldeles nyss, och regeringen har helt enkelt utvecklat metodiken för en fördummande strömlinjeformning hos befolkningen.
Varför ska den bry sig om konst som ändå bara ska sköta sin dator så den gör rätt i produktionslinjen? Vad angår naturens mångfald och dess utveckling den som ska rusa från brukare till brukare och hjälpa till med hygien och snabb matlagning? Att avskaffa eller reducera den offentliga kulturen är knutet till föraktet för dem som arbetar och för deras barn – för dem som skulle behöva det gratis inträdet, de renoverade husen, de nya utställningarna och museipedagogerna som nu blir utan jobb. Överheten klarar sig galant ändå: skulle de få litet aptit på bildning har de pengar att köpa den för – i deras värld är allt ändå en vara.
Nya jaktrobotar till Ukraina och hjälp att finansiera dess kultur….