EN SAMHÄLLSKRITISK KRÖNIKA Visst är världen vacker, människans sociala kvalitet oerhörd! När vi kopplar upp oss till det kollektiva medvetandet, världsnätet, internet, kan vi komma i kontakt med alla sorters människor – samtliga med olika perspektiv och idéer om världen och dess rörelse, och till ytan kan det tyckas att de ingenting har gemensamt; men vänta nu! De tar sig till att tolka den värld de bevittnar, alla de händelseförlopp som sällan blott lunkar på. Då framkommer deras likhet, hur mycket de än kivas sinsemellan, för inte en enda tycks gå med ögonen fram eller har besökt en optiker som kan konstatera att de varit blinda sen födseln.
Det jag pratar om är såklart deras, kanske till och med kommunisternas egen, djupgående oförmåga att se världen för vad den är, och kanske främst vår förmåga att tolka vår omgivning på ett sätt som återger den korrekt. Kommunister har såklart ett konkret system som låter oss vara både kritiska och självkritiska, vi kan granska vår egen analys för att hitta fel i tolkningen – men det är långt ifrån alla kommunister som i sin vardag brukar den marxist-leninistiska analysmetoden, och än färre som bemästrar den. Detta måste såklart åtgärdas, och det gör vi (se bara på vår grund- och fördjupningskurs). Vilka andra är så dedikerade att förbättra sitt tolkningssätt?
Men detta är en mycket liten andel, inte bara av kommunisterna, det är en nästan obefintlig andel av hela mänskligheten. Inte ens det borgerliga svaret på den marxist-leninistiska analysmetoden – hermeneutiken – studeras aktivt av den borgerliga intelligentsian, än mindre av hela folket. Skolan utbildar i den mest grundläggande kritiska förmågan – ett relativt nytt påfund att faktiskt lära ut detta, ve och fasa! Men det de lär ut är så grundläggande, det handlar bara om att se över vem som skrivit/utgivit texten. Att lära ut ett ramverk för analysen av information är begränsat till frivilliga kurser i filosofi eller de ämnesspecifika metoderna som tillämpas i naturvetenskapen. (Dock även där begränsad till några få konkreta metoder, inte en övergripande modell eller ett tillvägagångssätt med vilket man på egen hand kan föra något i bevis).
Människor och organisationer på bräcklig grund
Detta leder till människor vars grund sviktar, till en gemensam oförmåga att kritiskt granska sin omgivning – istället hittar människorna källor vilka de litar på av ytliga skäl. De läser DN för att DN går att lita på, (eller SvD eller Aftonbladet), de är i regel inte kritiska till innehållet ens om det är en insändare såvida det inte går stick i stäv med någon personlig värdegrund. Detta innebär att om dessa källor som de bedömt som pålitliga, som de kanske till och med fått rekommenderade av en av många statliga myndigheter, (vilka de litar på) skriver osanna saker så kommer läsaren inte att märka det. Nej, läsaren kommer troligen att justera sin nuvarande inställning till fördel av den nya informationen.
Varför är detta inte bara ett individuellt problem, utan ett för samhället genomgående och grundläggande problem? Jo för det skapar inte bara lättförvillade individer, utan också institutioner av dylik karaktär! Ingen organisation kan korrekt navigera världen, och inte heller lösa dess problem, om den inte bistås av en konkret modell och uppfattning om världens natur och rörelse. Och detta skapar naturligtvis ett splittrat samhälle, ty ingen kan komma underfund med vad som är källan till vad vi alla märker är fel.
Borgerligheten farligt nära de klassmedvetnas led ?
Här domderar jag om vad som jag menar är ett problem av jättemått, så varför behandlas det så inte på massiv skala? Som ett problemens problem? Jo käre läsare- det vill man inte! Samhället är av borgerlig karaktär, fullt av motsättningar, och just den här motsättningen är en väldigt tydlig sådan. Det borgerliga samhället kan inte hantera fullständiga människor, arbetarmassor som är skarpa nog att se sin egen utsugning. Men som ändå måste ha en så korrekt uppfattning av världen som möjligt, för annars tappar borgerligheten i konkurrenskraft. Således måste den borgerliga fostran och utbildningen ligga farligt nära de klassmedvetnas led, den kommunistiska fostran och utbildningen.
Jag vill dessutom peka på hur de moderna partierna resonerar i samhällsdebatten – hur tydligt det är att de inte har en aning om vad de gör, eller i alla fall är ovilliga att faktiskt lösa problem snarare än vad de annars nu gör. I gängkriminalitets- och immigrationsfrågorna kan vi särskilt se denna vad det år som sker (bara det faktum att jag måste nämna dem i samma vända är ett järtecken för de reaktionäras uppgång).
Gängkriminaliteten – trasborgarnas uppkomst
Sverigedemokraterna anser att gängkriminaliteten är en produkt av immigration, och de har dessutom börjat klä av sig anständighetens kostym för att blotta sina bruna skjortor (de hävdar geopolitiska positioner om kulturell värdegrund och ser immigranter som ett hot mot nationella intressen bland annat) så de antar att problemet med gängkriminalitet inte kan lösas såvida inte invandringen stoppas. De övriga borgerliga partierna, V, MP, S, C, L, M, och KD går i samma led. Samtliga kopplar gängkriminaliteten till en misslyckad integrationspolitik, alternativt assimilationspolitik. Denna kausalitet finns dock inte, eller är i alla fall inte det främsta skälet: nej till den posten kandiderar social och kulturell hopplöshet, och gärna tillsammans med borgerliga ideal hos befolkningen.
När vi kollar på vad de gängkriminella själva, ytligt, söker så hör vi ofta om snabba cash samt status via rikedom. Detta är en produkt av de borgerliga idealen, det är trasproletariatet som utan klassmedvetenhet strävar efter att bli trasborgare.
Varför strävar de inte efter att bli industriidkare då? På laglig väg? Här kommer den sociokulturella hopplösheten in: de ungdomar som hoppas på en framtid ser en mättad arbetsmarknad, ett samhälle som terroriserar dem, som vill slänga ut dem, som redan bestämt sig för att de är så gott som gängkriminella ehuru de inte är det. Skolan får inte resurser nog att hjälpa barn med traumatiserade och upptagna föräldrar in i utbildningen, och de vet hur mycket utbildning som krävs för att få en anständig lön. Det hela tycks oöverstigligt.
Samtidigt står någon och erbjuder ganska stora summor pengar för väldigt konkreta och ”enkla” uppgifter. Här kommer vi till problemet med skolan och den korrekta uppfattningens ramverk igen, samt de borgerliga idealen. Ungdomen kan varken genetiskt eller ideologiskt ägna sig åt konsekvenstänkande, och strävar antingen efter materiell rikedom eller att hjälpa en eljest utsatt och fattig familj. Så handlar det alltså inte om eventuell arabisk eller annan ”utomeuropeisk bakgrund, utan om den allestädes gällande borgerliga kulturen och samhälleliga fenomen.
Gängen är mig veterligen inte särskilt ärliga i sina affärer. Precis som borgaren, rentieren och finanskapitalisten arbetar de med skuldsättning och skuldindrivning, vilket skapar ett tvång på lokalbefolkningen att på något sätt, snabbare än någon utbildning klarar av, hosta upp groteskt stora summor pengar.
En lösning på lång sikt
Det är bisarrt att ens antyda att lösningen skulle vara något så simpelt som att sätta in militären mot gängen, eller för den delen något så enkelt som att ta bort alla ”icke-svenska”. Nej vad som krävs är en total samhällelig och kulturell omdaning, rentav en socialistisk-kommunistisk sådan, där skolan får betydligt högre status som samhällets fostrande och utbildande organ, där utbildningen tillåts forma fulländade människor från mycket tidig ålder och där kulturen inte alls lägger värde på Gucciskor och Adidasväskor. Där passion och ärlighet prioriteras högst och varje antydan av hopplöshet suddas ut – istället fylls människorna av hopp och kärlek till världen, och kamrater, inte fiender, finns runt varje hörn.
Tyvärr är detta en långsiktig lösning, och ett av skälen till att folk ansluter sig till gäng hade just att göra med brist på tid— så hur stoppar vi sprängningar, skjutningar och knivhugg på kort varsel? Utöver revolution så finns det få lösningar som kan sammanfattas med ett enda ord, istället måste vi se till vad som snabbast och med färst negativa konsekvenser ställer sig i vägen för gängens rekrytering.
De konkreta åtgärderna och samhällets ovilja
Problemet är att barnen känner hopplöshet? Ställ upp med slagord om att marknaden har fler öppningar än någonsin, utöka industrin och möjligheterna till stabil inkomst! Behandla klimatkrisen effektivt och korrekt, dra uppmärksamheten till krafttagen för att lösa de problem som tyngst väger på ungdomens axlar! Lovprisa ungdomens livskraft och ge tydligt resurser där det märks, till kulturlivet! Till ungdomssporten och andra aktiviteter! Ingenting är så gott i livet som dansen och sången, som färgerna och dramatiken!
Problemet är att barnen känner av sina föräldrars utsatta position? Sänk trycket! Hyrorna ska ner, lönerna ska upp! Arbeta aktivt med att få in föräldrarna i en stabil sysselsättning, tillsätt resurser där barn och föräldrar kan samlas. Ge föräldrarna resurser att kunna bidra till sina barns utbildning och deras aktiviteter: om allt de får är skitlöner så går det väl ingen förbi att de blir så illa tvungna att jobba dagarna i ända för att betala de alltför dyra hyrorna och matpriserna. Barn och vuxna märker bådadera när saker händer, när handling tas! De blir avskräckta från att delta i samhället, från att ha hopp om det, om det införs integritetskränkande visitationszoner och om militären sätts in mot landets egna invånare.
Är problemet att människor hamnar i skuld till gängen? Lär dem att säga ”nej!”— eller kanske snarare fokusera på varför någon utan ”tvång” skulle skuldsätta sig? Både beroende och behov måste tas om hand. Behoven löses av att behandla den allomfattande utsattheten och beroendet behandlas på många olika sätt, men även beroendet är starkt kopplat till hopplösheten, och de trauma, som flyktingar utstår. Lösningen måste vara att sätta de som behöver i terapi eller behandlingsprogram, och de som inte har behov av dessa har en situation som bäst löses av ekonomisk förbättring.
Res er, kamrater!
Men varför gör vi inte dessa ganska konkreta saker? Åter igen kära läsare, samhället vill det inte! Se vad för befogenheter borgarens stat tar sig i kristider, socialdemokraterna gick med i Nato, och nu är det dags att sätta in militären mot folket,och polisen är dessutom på full gång att militariseras. Stöveltrampen ekar, brunskjortornas segerrop likaså— så res er kamrater, res dig kära läsare! Ta saken från deras händer, ge saken åter till folket, hela det kära folket! Så att vi alla kan ställa oss fria från kapitalismens ok!
Tudor Häggberg