PARTIET Kommunisterna antog på sin 38:e kongress för två år sedan ett nytt partiprogram. För att uppmärksamma detta och visa de analyser som kommunisterna gjort publicerar Riktpunkt utdrag från programmet med fokus på olika teman. Nedan följer texten från partiprogrammet, som går att läsa i sin helhet på partiets hemsida.
Under den borgerliga demokratin hittar kapitalismen sitt huvudsakliga sociala stöd i den reformistiska rörelsen, som oavsett de individuella viljorna inom rörelsen passiviserar det arbetande folket och håller dem kvar inom ramen för kapitalismen.
På så sätt garanteras kapitalismen under sin demokratiska skepnad ett socialt stöd: reformismen garanterar kapitalismen det arbetande folkets sociala stöd. Så länge reformismen kan garantera kapitalismen detta är inte den fascistiska diktaturen och den våldsamma repressionen aktuell, utan först när detta börjar vackla och hotar att rämna är fascismen ett reellt alternativ för kapitalet.
De reformistiska partierna är därför inga socialistiska partier. De är borgerliga partier. Inom arbetarrörelsen representerar de idéer som ytterst syftar till att bevara den sociala fred som kapitalismen behöver. För att göra detta anpassar sig de reformistiska partierna världen över till situationen i sina respektive länder. I perioder av skärpt klasskamp lockar även reformismen med radikal retorik, medan de i lugnare tider mer öppet tillgodoser kapitalisternas klassintressen.
Medan kommunisternas uppgift är att stärka det arbetande folkets klassmedvetande är de reformistiska partiernas uppgift att försvaga det, att binda det arbetande folket vid den kapitalistiska produktionen genom att utmåla den som det enda realistiska alternativet, genom att betona intressegemenskapen mellan de som äger och de som inte äger och genom att i varje enskilt läge hålla arbetarna tillbaka.
Därför utgör också reformismen kapitalismens viktigaste stöd under den borgerliga demokratin och därför måste också kommunisterna vara beredda att bekämpa den reformistiska ideologin – klassamarbetets ideologi – och dess politiska representanter. På så sätt arbetar kommunisterna för att lösgöra det arbetande folket från deras inflytande. Kommunisterna kämpar mot reformismen om ledningen av det arbetande folket.
När reformismen inte längre på ett tillfredsställande sätt kan garantera kapitalismen ett socialt stöd behöver kapitalet byta ut det. Om förhållandena fortfarande tillåter det sker bytet under den borgerliga demokratins former, men om de inte gör det lämnar den borgerliga demokratin scenen och in träder den öppna kapitalistiska diktaturen.
Den fascistiska rörelsen, som inte kan garantera kapitalismen det arbetande folkets passivitet, bygger istället sin rörelse på småborgerligheten och trasproletariatet. De garanterar den fortsatta stegringen av utsugningen, och där reformismen med fagra löften garanterade den sociala freden gör fascismen det med det nakna klassvåldet.
Reformismen och fascismen är därför två sidor av samma mynt. I olika skeden och olika situationer arbetar de för att garantera den sociala freden och därmed också den fortsatta stegringen av utsugningen och kapitalismens bestående.
Trots att det kapitalistiska produktionssättet rymmer olika styrelseskick förblir deras funktion densamma: att garantera kapitalismens fortsatta existens och de enskilda kapitalisternas tillväxt. Detta kan, vilken politisk form kapitalismen än tar sig, aldrig förändras. Bara en revolution, där det arbetande folket tar makten i sina egna händer, kan garantera en annan ordning. Därför måste kampen mot såväl reformismen som fascismen alltid kopplas samman med det arbetande folkets makt – bara den kan garantera en utveckling mot socialismen och det klasslösa samhället.
