PARTIET Kommunisterna antog på sin 38:e kongress för två år sedan ett nytt partiprogram. För att uppmärksamma detta och visa de analyser som kommunisterna gjort publicerar Riktpunkt utdrag från programmet med fokus på olika teman. Nedan följer texten från partiprogrammet, som går att läsa i sin helhet på partiets hemsida.
Sveriges Kommunistiska Parti har djupa rötter i den svenska arbetarklassen. Partiet grundades 1917 ur det dåvarande socialdemokratiska partiet som en följd av revolutionärernas kamp mot revisionen av marxismen.
Det nygrundade partiet, med namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti fram till inträdet i Tredje Internationalen, Komintern, karaktäriserades framför allt av sitt motstånd mot högern inom det gamla partiet. Enade i motståndet mot reformismen blev det snabbt tydligt att det inte rådde någon enighet kring bygget av det nya partiet. I omgångar kom det därför att splittras då man gjorde upp medidéer som borgerlig humanism och reformism, men även motstridiga uppfattningar om relationen mellan nationell och internationell kamp.
Partiets första tolv år präglades därför av återkommande splittringar, varav den sista 1929. Först därefter kunde det på allvar inta sin plats som arbetarklassens revolutionära förtrupp. Kampen för den ideologiska klarheten lade det fundament, på vilket partiet sedan kunde växa. Att det gav resultat vittnar den omfattande strejkrörelsen på 30-talet om. Den ledande ställning som kommunisterna intog i strejkerna, samt den dominerande roll partiet hade i solidaritetsarbetet med Spanien under 30-talets andra hälft, är ett tydligt mått på partiets inflytande.
Under det andra världskriget utstod partiet sin svåraste period. Attentatet mot Norrskensflamman, interneringen av tusentals kommunister i koncentrationsläger, transportförbud och angrepp mot den kommunistiska pressen och juridiska förberedelser för olagligförklarandet av partiet är några av de prövningar man uthärdade. Efter Kominterns upplösning 1943 antog partiet våren 1944 ett nationellt principprogram men anslöt sig även till Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, det vill säga ett socialdemokratiskt handlingsprogram med långtgående löften om reformer. Samma år som det andra världskriget avslutades genom Sovjetunionens krossande av fascismen kröntes också kommunisternas målmedvetna arbete för att bryta krigsårens lönestopp genom Metallstrejken, där kommunisterna spelade en ledande roll.
Den ideologiska förändring som samtidigt hade ägt rum gjorde att partiet öppnade för en annan väg till socialismen än den revolutionära. Denna utveckling späddes på av en ihärdig anti-kommunistisk propaganda, genom vilken socialdemokratin och borgerligheten lyckades eliminera stödet till kommunisterna. Socialdemokraterna drev aktivt kampanjen mot kommunisterna framåt med paroller om att ”göra varje fackförening till ett slagfält” mot kommunisterna. De strävade efter att upprätta och fördjupa ett intimt klassamarbete och att begrava Arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Utvecklingen hade också möjliggjort att stora delar av partiet kunde snegla mot de socialistiska folkpartier som bildats i både Danmark och Norge. Dessa bestod av utbrytningar från de socialdemokratiska och kommunistiska partierna och lyckades nå vissa parlamentariska framgångar. Målet för det svenska partiet blev att värva småborgare, intellektuella och socialdemokrater för att kunna upprepa framgångarna från Danmark och Norge. Kampen på arbetsplatserna skrinlades med motiveringen att partiet inte skulle förväxlas med fackföreningar. I denna anda bytte partiet 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna.
Utvecklingen pågick inte utan opposition. Den inre partikampen kulminerade 1977, då oppositionen fattade beslut om att återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige under det provisoriska namnet Arbetarpartiet Kommunisterna – APK.
Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti, vilket säkrat den ideologiska och revolutionära kontinuiteten i den kommunistiska rörelsen från 1917 till våra dagar.
