JULKRÖNIKA Det är inte lätt att vara kommunist, skriver jag och kan höra läsarna stöna. Vilket sätt att starta en julkrönika! Just när man ska slappna av och ha det lite trevligt med nära och kära, då kommer hon med det där – och när Riktpunkts läsare hummar och stånkar, och tänker att det här, det blir ju ingen rolig läsning till helgen, ja, då får jag lite dåligt samvete…. men ni får står ut, det blir bättre i slutet.
Alltså: det är inte lätt att vara kommunist. Och då menar jag inte att folk tittar konstigt på mig om jag råkar klämma fram det i fel sammanhang, eller att de exempelvis beskyller mig för att gilla Putin (som somliga på nåt bakvänt vis också tycks tro är kommunist). Inte heller menar jag att folk får dåligt samvete och skyndar sig att förklara att de inte brukar se på töntiga serier på teve eller läsa veckotidningar – kommunister är ju som alla vet en sorts moralpoliser, som dessutom bara äter KRAV-märkt mat och inte slarvar med grammatiken. Jag menar inte ens att en och annan bleknar och säger att jag står för planerat massmord, fångläger i Sibirien eller barn som sjunger lovsånger till valfri diktator medan de marscherar i takt med små röda halsdukar på.
Allt det där händer, men det kan jag leva med. Jag kan bli ledsen, men jag kommer över det och jag orkar för det mesta försöka förklara. Ja, jag kan till och med stå ut med att människor tycker jag borde engagera mig i ett större parti som de tycker är en sorts, kanske, lite och ibland, kommunistparti eller ett parti som tycks vara intresserat av miljön, som jag ju tycker är vår tids ödesfråga. Jag skulle ju kunna få mer gjort, tänker de. Men de har fel förstås, för det jag vill få gjort kan bara göras av revolutionärer.
Det som gör det svårt att vara kommunist är faktiskt något helt annat. Det är likgiktigheten i människors ögon. Det är uppgivenheten, när de säger, att jo, det låter ju bra det där, men det kan aldrig hända. De brukar ha en samling anledningar som de delger mig, om de inte bara fnyser eller suckar, eller ser deprimerade ut. Det går inte, för att människans natur är ett rovdjurs natur. För att kapitalet ingår i nån sorts världskonspiration som vi aldrig kan komma åt. För att vi människor är giriga och bara vill jobba åt oss själva och tjäna pengar och inte göra något gemensamt.
Och ja, hur skulle ni förresten klara av att ta hand om ett samhälle, säger de och stirrar på mig, ni är ju bara typ trettio personer. Och förresten går ju världen under alldeles strax ändå, kolla på klimatet och krigen. Och om det inte sätter punkt för diskussionen om kommunismen (som det ju lätt kan göra, för efter undergången är det väl ingen större idé med nånting alls) så säger det att de inte orkar, det är väl bra att ni håller på, men jag har en massa ungar och jobbar och min farsa är sjuk, säger de. Så jag kan inte.
De är rätt många, och de är obönhörligt negativa. De är en solid mur av trötta ansikten som det ofta känns omöjligt att nå. Och om jag var alldeles ensam skulle jag förtvivla inför deras grundläggande sorg och hopplöshet, inför slutenheten och den tysta fogligheten där allt accepteras som en del av livet självt.
Så ja, det är inte lätt att vara kommunist – men det är väldigt mycket lättare för att ni finns, kamrater! Det är lättare för att det finns andra som vill samma sak, andra som tror att människans natur formas av hennnes samhälle, och att ett gott och rättvist samhälle skapar goda och rättvisa människor. Andra som tror att vi faktiskt kan ta oss till detta samhälle, även om det blir en sjuhelvetes resa, att vi till sist kan bryta likgiktigheten och komma förbi tröttheten, och samla de arbetande människorna till en rörelse som inte går att stoppa – en rörelse som hinner fram innan klimatet och krigen har störtat oss i fördärvet. Att vi kan göra revolution. Det är lättare att vara kommunist för att det finns andra som tillsammans i och runt SKP är den första lilla början på en stor rörelse, på en omvälvning som verkligen, i ordets sanna bemärkelse, kan ta hand om ett samhälle.
Så tack kamrater i SKP, i SKU, sympatisörer, Riktpunkt-läsare för att ni finns där, så att vi tillsammans har kunnat kämpa oss fram till denna välförtjänta julhelg. Nu låter vi julefriden sänka sig över de röda fanorna en par dagar!
GOD JUL!
Marina Weilguni
