KRÖNIKA Jag växte upp i en vänster- och arbetarfamilj i Grekland. Min pappa fick känna av borgarklassens hat och raseri i ett samhälle som drabbades av den nazistiska ockupationen 1941–45, följd av Englands invasion 1945–46, amerikanernas dominans efter det från 1947 och framåt , inbördeskriget 1946–49 och till sist en militärjunta stödd av CIA 1967–74.
Min pappas stora misstag var att han vid en tidig ålder kämpade mot nazismen och tillhörde motståndsrörelsen EAM som det kommunistiska partiet hade bildat. Han valde historiens rätta sida. Det drabbade honom, men också alla i familjen, i nästan 30 år. Jag växte upp med övertygelsen att alla våra problem och svårigheter, både i familjen men också i samhället – fattigdom, orättvisa, repression och en opålitlig, konservativ stat orsakades av landets beroende av USA, NATO och därefter av EU. Att Greklands borgarklass var förslavade av amerikanarna och vi övriga invånare också.
På alla manifestationer ropade alla vi som deltog slagord mot USA, NATO och mot amerikanska baser och NATO-baser i mitt land. Det som kallas imperialism uppfostrades jag att förstå och definiera som något amerikanskt. De var ju skyldiga till landets och Cyperns stora politiska katastrofer, till interventioner och krig för monopolens intresse. Jag kände mig som en invånare i ett koloniland.
Det som samtidigt gav mig och andra förhoppningen om att nån gång ska folket bestämma sig för att bli av med amerikanerna, det var att Sovjetunionen existerade, och visade att socialismen kommer att segra över imperialismen. Jag tittade aldrig åt Kinas håll eller på det landets dess ekonomiska utveckling. Jag och många andra tyckte att det var ett skämt att marknaden var full av bristfälliga och billiga kinesiska produkter. Ett socialistiskt Kina lät som ett ännu större skämt.
När kontrarevolutionen segrade i Sovjet och i de andra folkrepublikerna försvann min värld. Det blev mörkt och natt i min känslomässiga politiska värld. USA, NATO och EU blev världens ledare och polis, och de skickade soldater och bombade länder som i Irak, Afghanistan, hela norra Afrika och Jugoslavien. Jag ställde mig solidarisk med alla som kämpade mot USA och NATO, oberoende av om några av dem inte hade så mycket med demokrati att göra. Känslan ledde mig alltid mot USA och NATO. Jag ville, och jag vill fortfarande, att USA och NATO ska förlora i alla konfrontationer som deras monopol och deras politiker ger sig in i.
Men det jag inte kunde förstå var att imperialismen som jag hatade inte är en lokal företeelse, inte är enbart en militär aktion trots att den militära interventionen syns och begrips lättare. Imperialismen är ett system som alla länder i världen deltar i. Vissa är starkare och vissa svagare, men det är deras borgarklass som har makten och bestämmer vilken sida ska de följa. I enlighet med det övertalar de folket att se andra folk som sina fiender. Jag trodde att det var amerikanerna som ledde Greklands politiker – inte att Greklands borgarklass garanterar sina profiter genom att alliera sig med USA. Att det är ett ömsesidigt förhållande. Snart insåg jag att Greklands kapitalistiska företag hade spridit sig i hela Balkan. Att Sveriges företag fanns i hela Baltikum, medan Kinas tog för sig i Afrika och Asien. Och Rysslands kapitalister la under sig de gamla sovjetrepublikerna i Asien.
Ja – världen är sönderdelad i olika imperialistiska sfärer, den ser ut som ett konglomerat där varje del har sin egen ledningspyramid, som fördelar marker och rutter, ockuperar och krigar mot andra pyramider. USA bombar Huthi-rebellerna och Ryssland skickar soldater till Kazakstan för att bryta ner arbetarnas revolt.
Känslomässigt vill jag att USA och NATO alltid ska förlora. Det är mina gamla bilder, min uppväxt, min historia, plus det som händer för närvarande.
Men verkligheten visar att det inte finns hemska och mindre hemska imperialistiska rövare. Så jag ändrar mig och även om jag i fortsättningen vill att USA och NATO ska förlora, så vill jag samtidigt att kommunisterna ska vara självständiga i sin politik. Vi ska inte välja det minst onda, vi vill att socialismen ska segra i USA, i Kina, i Ryssland och i hela världen. Vi ska välja historiens rätta sida, kamrat!
Panos Alepliotis
