INRIKES Regeringen har givit en utredare i uppdrag att göra en utredning och ta fram ett förslag till förbud mot äktenskap mellan kusiner ; något som seglat under radarn i den allmänna debatten. I ett pressmeddelande från hösten 2023 sägs att syftet ska vara att ”skapa en reglering som motverkar hedersförtryck och äktenskap som ingås till följd av påtryckningar eller annan påverkan”. Det är därmed alldeles tydligt att det inte främst handlar om infödda svenskars äktenskap, och det är lika tydligt att beslutet är redan fattat.
Med sådana honnörsord och en sammankoppling av två i grunden orelaterade frågor – tvångsäktenskap och kusinäktenskap – ökar man alltså förtrycket av flyktingar och invandrare, och ställer främst kvinnor utanför möjligheten att bygga ett liv i Sverige. Utredaren ska formulera en lagtext och allt vara klart för beslutsfattande i oktober 2024.
Varifrån kommer människor som gift sig med sina kusiner?
Enligt en forskningsrapport från 2011 var över 30 procent av alla äktenskap i länder som Irak, Saudiarabien, Pakistan, Syrien, Sudan och Afghanistan just kusinäktenskap, och här blir målet med regeringens utredning om kusinäktenskap tydlig: det är många från dessa länder som sökt asyl i Sverige de senaste decennierna. Genetikerna Erik Björck och Lovisa Lovmar säger i SvD att de är mycket kritiska till en lagreglering som ska förhindra kusinäktenskap, eftersom riskerna är betydligt överdrivna. Många människor drabbas dessutom av svåra ärftliga sjukdomar utan att vara barn till kusiner (följdfrågan som man kan läsa mellan raderna är om vi ska förbjuda dem att skaffa barn också, och låta rashygienen bli beslutsunderlag ännu en gång).
Idag finns dessutom möjligheten till fosterdiagnostik och till spermie- och/eller äggdonation för att komma runt en diagnostiserad risk med att skaffa barn, betonar forskarna.
Naturligtvis vet politikerna att man kan kringgå den genetiska risken, och därför kopplar man frågan till tvångsäktenskap. Är det en legitim koppling? Kusingiftena är förvisso del av en tradition, där man försöker bevara jordegendomar intakta inom en familj, även om det handlar om små arealer. Även i Sverige var det ett vanligt förekommande fenomen på 1800-talet .
Äktenskapen i de aktuella länderna är helt enkelt inte baserade på det västerländska romantiska idealet, men det betyder inte med nödvändighet tvångsgifte och förtryckande hederskultur, som lika gärna kan frodas i andra äktenskap. Det är man medveten om i regeringen, eftersom det förklaras att ”tvång” också kan betyda tryck från familjen och ”påverkan” – vilket närmast är löjligt i sammanhanget.
Vem ska kontrolleras och vem ska kontrollera?
I Forskning och Framsteg skriver Brita Planck också om en invändning av praktiskt slag: vem ska kunna kontrollera äktenskapen, eftersom det handlar om människor från länder med dålig eller ingen folkbokföring ? När människor flyr från krig och förtryck har de dessutom sällan tillgång till alla relevanta papper. Och om de nu hade det, så skulle det ändå krävas en enorm apparat för att kontrollera alla äktenskap – eller ska bara misstänkta äktenskap eller misstänkta grupper kontrolleras? Dörrarna ställs alltså upp vidöppna för godtycke.
Vad regeringen eftersträvar är något i stil med situationen i Danmark som nämns som föredöme av diverse förbudsförespråkare. Där tillåter man nämligen inte anhöriginvandring för kusiner som är gifta med varandra. Det är då per definition ett tvångsgifte och accepteras inte. Att det ställer de kvinnor och barn som det oftast gäller i en mycket svår situation ekonomiskt och socialt i hemlandet bryr man sig inte om.
Den nya lagen är givetvis ett led i att minska all sorts invandring. Handlar det om rasbiologiskt ideologiskt hat utan egentliga fördelar för kapitalet, och/eller handlar det om att de invandrare och flyktingar som till sist får stanna i högre grad är arbetsföra män utan familjer med rätt till sociala förmåner? Och att behovet av deras arbetskraft med tiden ska ersättas av migrantarbetare utan några som helst rättigheter i Sverige?
I vart fall maskeras en rasistisk, kvinnofientlig politik som framåtsträvande, vetenskaplig och till för kvinnors rättigheter.
Marina Weilguni
