UTRIKES Den nyvalda argentinska presidenten Javier Milei har förolämpat både Mexikos och Colombias presidenter, vilket lett till att Colombia utvisat ett antal diplomater. Bakom förolämpningarna döljer sig de respektive ländernas olika kapitalintressen.
De diplomatiska förbindelserna mellan de tre ovan nämnda länderna ter sig mer och mer som en dokusåpa, där förolämpningarna flyger kors och tvärs. När den mexikanska presidenten Lopez Obrador kallade Milei för en konservativ fascist svarade Milei med att kalla honom okunnig. I samma veva avfyrade han en salva mot Colombias president Gustavo Pedro och kallade honom en ”terroristisk mördare som sänker Colombia”.
Kapitalistiska länders diplomati handlar dock inte om huruvida ledarna tycker om varandra eller inte, utan om grundläggande ekonomiska intressen. Dessa går att skönja bakom alla hårda ord – och det är dessa som är viktiga.
I grund och botten handlar det om den latinamerikanska integrationen och skapandet av ett mer och mer enhetligt ekonomiskt block i Latinamerika. Det finns flera initiativ som syftar mot detta, såsom Andinska gemenskapen, Latinamerikanska och karibiska staters gemenskap, Stillahavsalliansen och Mercosur. Syftet är att stärka de respektive ländernas inhemska kapital på den internationella marknaden, framför allt i motsättning till USA. Ofta representeras dessas intressen av vänsterpresidenter som Morales, Lula, Maduro och Boric, som genom en progressiv retorik och investeringar i det egna landet söker binda folket till stöd för en viss kapitalistisk fraktion i ett nationellt projekt.
Ingenstans är dock kapitalisterna helt eniga och slitningarna mellan höger och vänster i de olika länderna i Latinamerikan reflekterar också detta. Det finns överallt en stark fraktion kapitalister som söker sig närmare USA och bort från den latinamerikanska integrationen, vilket manifesterar sig i Mileis politik. Han är dock inte ensam, utan samma slitningar resulterade i att Bolsonaro kom till makten i Brasilien, att Ecuadors Lenin Moreno vände sig bort från den latinamerikanska integrationen och att Bolivias Evo Morales kastades ut i en kupp.
Förolämpningarna som kastas fram och tillbaka reflekterar helt enkelt den kapitalistiska ekonomiska verkligheten, där politikerna söker positionera sig utefter de kapitalistiska intressen som för tillfället dominerar i det egna landet. Det är dessa motsättningar som är bestämmande – och i tider av skärpt internationell kapitalisitsk konkurrens kommer de också att bli hårdare.
