KULTUR Varför i hela friden ska man gå och se på en film om ett påveval, hur dramatiskt det än är? kan man undra. Det kan ju förstås vara allmänbildande att se hur det går till när en mängd kardinaler isoleras från omvärlden för att rösta fram den katolska kyrkans nya ledare, och det kan vara filmiskt spännanade… Riktigt häftigt var det att långt uppifrån se hundratals män i röda kjolar och vita paraplyer strömma fram över Petersplatsen i Rom.
Nu var det inte därför jag gick på bio – det var för att jag hade läst boken av Robert Harris, en av mina favoritförfattare som här lyckades vara tämligen långrandig och pratig, och jag förstod liksom inte hela poängen. Så möjligen skulle den nu gå upp för mig, tänkte jag. Och jo, det gjorde den, för precis tvärt om mot hur det brukar vara så var filmen så mycket bättre än boken och det moraliska dilemmat som kardinalerna stod inför blev väldigt tydligt.
Huvudpersonen, den gode kardinalen Lawrence (spelad av Ralph Fiennes), som också organiserar hela den stressiga konklaven, hamnar ganska snart i en svår sits. Han vill inte lägga sin röst på den islmofobiske högergalningen, och inte heller på hans makthungrige och penningstinne konkurrent Tremblay. Den afrikanske kardinalen som också är favorittippad är homofob och lätt hysterisk. Lawrences kardinalkompis som egentligen skulle få hans röst blir ganska snart akterseglad.
I hela den här makstriden finns tack och lov också en udda figur som kommer att fungera som en katalysator. Han är en ”hemlig kardinal” – utnämnd av påven som inte berättat om det för någon annan – men detta till trots väljer alltså kardinal Benitez från Kabul att avslöja sig och delta i valet. Och han kompromissar inte: här väljs minsann inte det minst onda. Här väljs efter samvetet och efter vad han finner vara viktigt.
Nu spoilar vi slutet…
Du som ska se filmen kan lämpligen sluta läsa här. För naturligtvis kommer det fram graverande omständigheter både för den intrigerande Tremblay och den homofobe afrikanen, och naturligtvis får högerextremisten tillfälle att skämma ut sig brutalt, och naturligtvis håller Benitez ett brandtal (det får man egentligen inte under en konklav, men eftersom halva Sixtinska kapellet har rasat efter ett bombdåd är det ju lite ovanliga omständigheter). Och alla vettiga kardinaler väljer honom sedan till påve.
Min väninna sa cyniskt att om det var på riktigt skulle han förmodligen bli mördad efter en vecka eller så. Men poängen är att det inte är på riktigt: det är en en moralisk saga där den som driver en human, människovänlig, genomtänkt och tolerant linje inte kompromissar och väljer det minst onda av de erbjudna alternativen, och därför segrar. En lärdom för kommunister, någon?
Sen finns det lite annat som gör filmen sevärd: Benitez avslöjas vara av oklart kön (drama, drama, men hen blir ändå påve), Isabella Rossellini spelar en riktigt bra biroll som nunna, och så är det spännande såklart med smygande i Vatikanens korridorer.
Marina Weilguni
