Övergången till socialismen i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

TEORI & HISTORIA Vårt parti har ägnat mycket energi åt att klargöra den marxist-leninistiska synen på imperialismen. Med denna text vill jag rikta ljuset mot en avgörande aspekt av Lenins analys av imperialismen som oftast förbises – imperialismen som övergången till socialismen.

Frågan om vägen till socialismen har varit aktuell i långt över hundra år och fastän historien gett oss gott om exempel på såväl vägar framåt som återvändsgränder, är diskussionen dessvärre långt ifrån klar. Vi har å ena sidan sett revolutioner lyckas mot alla odds och å den andra har vi sett kommunister lämna ifrån sig såväl vapen som makt för att inordna sig i kapitalismen. Allt är en del av den kommunistiska historien och om det är så att vi vill framåt, så är det nödvändigt att kritiskt granska vår egen historia.

Innan vi går in på vad Lenins egen syn är det på sin plats att kort presentera den kommunistiska stadieteorins tillkortakommanden, eftersom den utgör en bakgrund mot vilken vi kan förstå Lenin själv.

Stadieteorin – om den stegvisa vägen mot socialismen

Även om vi vet att opportunismen kan spåras ännu längre tillbaka i tiden tar vi i den här artikeln avstamp i 30-talets klasskamp, eftersom stadieteorin under denna period slår igenom med full kraft.

1933 grep nazisterna makten och för den kommunistiska rörelsen, som då var organiserad i Kommunistiska Internationalen (Komintern), innebar det en historisk vändpunkt. Från att ha bedrivit en politik som framhållit socialdemokratin som revolutionens viktigaste fiende vände man till att i stället söka enhet med socialdemokratin i varje land. Denna process påbörjades 1933 men formaliserades 1934 genom att Komintern tillät de franska kommunisterna att söka enhet med de franska socialdemokraterna och 1935 blev politiken officiell, genom Kominterns sjunde världskongress och Dimitrovs berömda tal om de anti-fascistiska enhets- och folkfronterna.

Omläggningen av politiken innebar en radikal förändring av synen på socialdemokratin – från att ha betraktat den som kapitalismens viktigaste sociala stöd blev nu socialdemokratin ytterligare ett arbetarparti, med vilket man skulle söka enhet för att i första hand bekämpa fascismen. Detta skulle göras genom enhets- och folkfronterna. De senare kan kanske enklast beskriva som utvecklingen av enhetsfronterna, men där nu även “progressiva borgare” skulle inbegripas. Dessa rönte begränsad framgång och upprättades bara på ett fåtal ställen, såsom i Frankrike och delvis i Spanien under inbördeskriget.

Där de väl upprättades snärjde de in kommunisterna i den borgerliga statens administration och i Frankrike bidrog det franska kommunistpartiet bland annat till att försvåra hjälpen till Spanien, i och med att man satt i den franska regering som förfäktade neutralitet inför Franco och fascismen i Spanien.

På de flesta ställen lyckades inte kommunisterna upprätta några sådana fronter. Blotta försöken innebar dock anpassningar, eftersom ingen enhet med socialdemokratin eller med de progressiva borgarna var möjlig att uppnå på revolutionär grund. Historien bjuder oss på flera exempel på hur enbart försöken till enhet stöpte om kommunistpartierna och avradikaliserade dem – från den amerikanska södern till vårt eget land. Något förenklat kan man säga att ju bredare samarbete som söktes, desto snabbare förändrades också kommunisternas politik.

Istället för revolutionen, som man ju inte hade kunnat komma överens med socialdemokraterna eller de “progressiva borgarna” om, infördes istället andra mål. I första hand blev målet att besegra fascismen. I den kampen sökte man bredast möjliga enhet – alla som på något sätt var motståndare till fascismen blev också potentiella allierade; min fiendes fiende är min vän, var dagens paroll. Mot fascismen ställdes ett mål som alla kunde enas om – demokratin.

Detta mål utmanade dock inte i sig kapitalismen, utan följden blev i stället att kommunisternas kamp inordnades inom ramen för kapitalismen. Så lyckades aldrig de spanska kommunisterna att genomföra en revolutionär taktik i kriget mot Franco och de italienska kommunisterna lade slutligen ner de vapen, med vilka man befriat landet från fascismen. Efter kriget deltog en rad kommunistiska partier i de nya, demokratiska regeringarna; från Norge till Italien. Resultatet blev dock inte att politiken revolutionerades, utan att det största hotet mot kapitalismen oskadliggjordes i en tid då kapitalismen i dessa länder var svagare än på länge.

När väl fascismen var besegrad återgick man alltså inte till en revolutionär linje, utan man uppfann nya motsättningar. Mot den borgerliga demokratin ställdes nu andra steg, som alla hade gemensamt att man sökte en kapitalism utan storkapitalet. I norra Europa kallade man detta steg för “anti-monopolistisk demokrati”; i Portugal blev det “avancerad demokrati”; i Italien “progressiv demokrati” och inom maoismen pratar man om “nydemokrati”. Alla dessa steg syftade huvudsakligen till att bryta loss den borgerliga staten från monopolen och skapa en kapitalistisk demokrati som kunde användas i kamp mot monopolkapitalet. 

Alla dessa steg innebar en förskjutning, inte endast av Marx och Lenins teorier, utan även av själva kampen för socialismen. Den blev alltmer avlägsen, samtidigt som också partierna alltmer avlägsnade sig från socialismen och revolutionen. Varje ny generation som sökte sig till partierna gjorde det ju på grundval av den nya politiken som fördes, alltså enhets- och folkfrontspolitiken, vilket försvårade ett återvändande till en revolutionär politik och samtidigt pressade partierna ännu längre bort från revolutionen. Som om inte detta vore nog, så utvecklades dessa partier i en “anti-amerikansk” riktning, det vill säga, de blev redskap för det europeiska kapitalet i dess kamp mot det amerikanska. På så sätt försköts också fienden från det egna landet till utlandet, vilket i sin tur rentvättade de nationella kapitalen i Europa – dessa blev istället allierade i kampen mot den utländska kapitalismen.

Allt det här är viktigt för att förstå hur en gång revolutionära partier kunde ge upphov till fenomen som eurokommunism och maoism.

Detta är vad vi kallar stadieteorin. Den tar sig lite olika uttryck men det som förenar alla uttryck är införandet av nya stadier på vägen mot socialismen, vilket medför att de kommunistiska partierna anpassar sig till en tillvaro inom ramen för kapitalismen och de blir till det sociala stöd som tidigare socialdemokratin var.

Övergången till socialismen i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

Fastän våra tidigare diskussioner och analyser av den leninistiska synen på imperialismen framför allt har fokuserat på frågan om imperialismen är något för de enskilda länderna eller om det är ett system, så finns det mycket att hämta även på detta tema. Faktum är att vi, genom att rikta uppmärksamheten mot hur Lenin såg på stadieproblemet, kompletterar bilden av imperialismen.

Lenin skriver i sin bok om hur “[i]mperialismen växte fram som en utveckling och en direkt fortsättning av kapitalismens grundläggande egenskaper i allmänhet” och “att imperialismen till sitt ekonomiska väsen är monopolistisk kapitalism”. För Lenin har imperialismen med andra ord en väldigt tydlig plats i kapitalismens utvecklingshistoria – “imperialismen är kapitalismens monopolistiska stadium.”

Vi kan i imperialismen se hur kapitalismens grundläggande egenskaper utvecklat kapitalismen så långt, att den nått ett nytt stadium – den ständigt pågående koncentrationen har skapat monopolen, vars utveckling kännetecknas av bankernas allt viktigare roll och ett ökat behov av kapitalexport, det vill säga en ökad förgrening av alla nationella kapital över hela världen.

Följden av detta, skriver Lenin, “blir ett gigantiskt framsteg i produktionens församhälleligande”. Med detta menar Lenin att allt större delar av samhället dras in i produktionsprocessen, både materiellt och mänskligt. I långa produktionskedjor länkas alla olika delar av samhället ihop och en allt större andel av befolkningen blir beroende av lönearbete för sitt uppehälle; den kapitalistiska produktionsprocessen utvidgar sig. Denna process “leder kapitalismen ända fram till det mest allsidiga församhälleligande av produktionen”.

Fastän produktionen blir samhällelig, förblir dock ägandet under kapitalismen privat. Samtidigt som ägarkoncentrationen alltså ökar och monopol uppstår, dras större delar av samhället in i produktionen, som blivit alltmer centraliserad. Motsättningen mellan den församhälleligade produktionen och det privata tillägnandet skärps med andra ord. 

Här hittar vi också grunden till Lenins syn på imperialismen eller monopolkapitalismen som övergången till socialismen – monopolkapitalismen har genom centralisationen och koncentrationen skapat de objektiva och ekonomiska förutsättningarna för socialismen, som med nödvändighet måste vara en högst centraliserad och planerad ekonomi: allt detta “karaktäriserar epoken av övergång från kapitalismen till en högre ekonomisk och social struktur” – det vill säga, socialismen. Med andra ord: “Monopolen utgör övergången från kapitalismen till ett högre stadium.”

Det är också viktigt att vara på det klara med att Lenin här tittar bortom de enskilda kapitalisterna och tittar på systemet som sådant, specifikt på de utvecklingslagar som styr. 

I sitt imperialistiska stadium leder kapitalismen ända fram till det mest allsidiga församhälleligande av produktionen, den drar kapitalisterna så att säga mot deras vilja och utan deras vetskap in i ett slags ny samhällelig ordning, som bildar övergången från den fullständigt fria konkurrensen till fullständigt församhälleligande.

Vad detta innebär är att Lenin inte är intresserad av politiska skillnader, eller ens skillnader i ekonomisk utveckling och mognad mellan kapitalistiska länder. Det är utvecklingslagen som sådan, som krattar manegen för församhälleligandet av produktionen – oavsett vad kapitalisterna gör eller inte! Detta är utvecklingslagar som gäller i alla länder där det kapitalistiska produktionssättet är förhärskande, vilket innebär att kapitalismen på sitt imperialistiska stadium överallt förbereder övergången till socialismen. Samma sak är han noga med att påpeka på flera ställen i sin analys av imperialismen – oavsett ländernas politik så rör de sig mot samma mål och olikartad politik kan på sin höjd bara ändra vägen som monopolen utvecklas på.

Vi ser att Lenin utgår från Marx och att han förlänger Marx argument, in i sin samtid. Han poängterar att produktivkrafternas utveckling spränger produktionsförhållandena, vilket innebär att produktivkrafterna utvecklats till den grad då de inte längre kan utnyttjas till sin fulla kapacitet om inte produktionsförhållandena förändras. Detta förhållande måste hela tiden förvärras och förruttnelsen inom de gamla produktionsförhållandena blir mer akut, tills dess de slutligen kan brytas ned. Om detta skriver Lenin:

…privatekonomins och privategendomens förhållanden bildar ett hölje, som inte längre motsvarar innehållet och som oundvikligen måste övergå i förruttnelse, om man på ett konstlat sätt fördröjer dess avlägsnande – som kan förbli i förruttnelsetillstånd relativt länge (ifall läkningen av den opportunistiska bölden i värsta fall skulle dra ut på tiden) men som dock oundvikligen kommer att avlägsnas.

Denna text har gett en kort sammanfattning av hur Lenin betraktade problemet med övergången till socialismen i sin analys av imperialismen. Det är ingen heltäckande och uttömmande bild av vad Lenin ansåg i frågan. Jag har exempelvis förbigått Lenins användande av begreppet statsmonopolkapitalism, som dyker upp i framför allt Staten och revolutionen där han diskuterar det som monopolkapitalismens absolut sista utvecklingsstadium. Det som däremot är tydligt är hur Lenin såg imperialismen som kapitalismens slutpunkt, som bara kunde ersättas av ett nytt system och det är lika tydligt att han inte föreställde sig någon form av steg mellan kapitalismen och socialismen.

Detta är extra viktigt att ta fasta på i tider då idén om ett övergångsstadium mellan kapitalismen och socialismen blivit oreflekterad vardagsmat i stora delar av den kommunistiska rörelsen – det utgör i slutändan ett effektivt hinder för kampen för socialismen och anpassar de kommunistiska partierna till kapitalismen.

Andreas Sörensen

Skriv ut