KULTUR I min bokcirkel läste vi nyss Harry Martinssons ”Vägen till Klockrike” – något som jag hade höga förväntningar på. Nobelpristagare, arbetarförfattare och känd för sina naturskildringar; Harry Martinsson är en svensk litterär ikon och klassiker.
Boken handlar om luffaren Bolle, som lämnar cigarrmakaryrket när maskinerna och de massproducerade cigaretterna gör honom överflödig, och ger sig ut på vägarna. Han vandrar genom de vackra landskapen, tigger ödmjukt i gårdarna och anpassar sig till att tåla både klander, förakt och rädsla från vanligt folk. Han träffar andra av samma slag och de filosoferar om vilka de är och varför de vandrar: gemensamt har de en oförmåga att passa in i de vanliga fårorna i ett samhälle som blivit allt råare, på ett plåtaktigt och maskinellt sätt.
Nu är det plåtaktigt maskinella och de som sköter de plåtaktiga maskinerna dock tämligen frånvarande i skildringen där läsaren som luffarens motpol mest möter mer eller mindre besuttna bönder, deras arbetsfolk och kuvade hustrur. Ett litet stänk av framstegsfientlighet och teknikfientlighet finns det, men mest saknas faktiskt arbetarna i den här arbetarförfattarens bok. Det kan man ju leva med i en bok om luffare förstås.
Utanförskapets villkor
Jodå, det är intressant att läsa om utanförskapets villkor och om hur människan påverkas av det. Vi möter till och med en luffarfilosof som skapat en egen världsbild och organiserar en liten grupp runt sina tankar som han utgivit i form av en traktat. Och undran om verklighetens innersta väsen är såklart gemensam för oss alla och fångas lyriskt och speciellt: för visst sker underliga ting, och visst finns det händelser vi inte kan förklara eller förstå, och vad är egentligen tingens yttersta natur? Att skriva om sånt utan att det blir sentimentalt, religiöst eller bara löjligt är en konst som Martinsson behärskade till fullo.
Och ändå är jag inte särskilt imponerad, inte nobelprisimponerad och tagen-andan-ur-imponerad i alla fall. Boken har en mängd små vinjetter på olika teman, och ibland lämnar de en helt bunt trådar hängande, som man i bästa fall får utredda längre fram – men ofta inte. Ramberättelsen om Bolle är tunn, och man undrar lite för frekvent vad han kan ha tänkt om det som berättas och hur han relaterar till det, om alls.
Invecklade dialoger och monologer finns det också alldeles för gott om, och inte bara om det djupt filosofiska, när det ju kan vara motiverat. Nej, ibland handlar det om inget särskilt, verkar det, när läsaren väl benat ut vad ordstormen som väller fram kan tänkas innehålla. Det är som om författaren gripits av sin egen förmåga att skildra det djupa, så att allt med nödvändighet blir djupt och märkligt: och så är ju inte livet. Inte ens luffarlivet kan faktiskt ha varit så.
Alltså en bra och läsvärd bok, men inte en läsupplevelse som stannar i minnet. Också nyttigt att ha i allmänbildningsskafferiet för att ge obildade typer på tafsen om det krävs.
Marina Weilguni
