UTRIKES Under de sista åren har en antikommunistisk reaktionär våg svept igenom de europeiska länderna, skriver Fernando Ariza på spanska Nueva Revolución. Flera europeiska länder godkänt lagar som förbjuder offentligt användande av kommunistiska symboler och naturligtvis förekomsten av kommunistiska partier. Nu senast handlade det om Tjeckien där man antagit en lag som kriminaliserar främjandet av kommunistisk ideologi, vilket kan leda till upp till fem års fängelse.
Trots att det inte längre finns några socialistiska länder i Europa, är kapitalisterna ändå rädda för att den kommunistiska ideologin ska ta fart igen och utmana borgarklassens privilegier. I flera länder, framförallt de som varit del av östblocket under det kalla kriget, har man antagit lagar som förbjuder offentligt användande av kommunistiska symboler och argumentet som används är att de står för totalitära ideologier som är skyldiga till enorma övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Här är listan som den såg ut innan Tjeckien sällade sig till skaran:
Ukraina: 2015 förbjöds alla kommunistiska partier och anklagades för att bedriva propaganda för totalitära ideologier. Kommunistisk propaganda och dess symboler förbjöds givetvis också, utom när det handlar om utbildning eller konst. Det är också straffbart att offentligt förneka den totalitära karaktären på det kommunistiska systemet.
Polen: Här kan man få upp till två år I fängelse om man “glorifierar den kommunistiska ideologin”, och givetvis ingår ett förbud mot kommunistisk propaganda och dess symboler utom om de används i konst, utbildning eller vetenskap.
Litauen och Lettland: : In båda länderna är kommunistpartier förbjudna under en lag som klassar dem som kriminella organisationer eller organisationer som är grundlagsvidriga. I både länderna är det också förbjudet att visa upp kommunistiska symboler.
Slovakien: Sedan 2020 finns I landet en lag som likställer kommunistiska partier med kriminella organisationer. Deras aktiviteter och symboler är förbjudna.
Ungern: Sedan 2013 får kommunistiska symboler inte användas offentligt.
Moldavien: Sedan 2012 får kommunistiska symboler inte användas offentligt, men konstitutionsdomstolen förklarade senare att detta var grundlagsvidrigt. Att främja den kommunistiska ideologin är emellertid fortfarande belagt med restriktioner.
Estland: Kommunistpartier är underställda kraftiga restriktioner som i praktiken gör dem illegala. Lokala lagar begränsar propaganda för vad man kallar “totalitära ideologier”, vilket inkluderar kommunistiska symboler.
Georgien: Även här begränsas användning av kommunistiska symboler och propaganda på offentliga platser som en del av den post-sovjetiska ”av-kommunistiseringen”, vilket gör det svårt för kommunister att bedriva någon verksamhet.
I både Kroatien och Albanien har förbud diskuterats, men skrinlagts då förslagen mött folkligt motstånd.
Den reaktionäravåg som sveper genom Europa försöker kriminalisera kommunismen, likställa den med nazismen och förneka dess historiska roll i försvaret av arbetarnas rättigheter. Europarådets resolution 1481/2006 antogs exempelvis 2006 och fördömde “totalitära kommunistiska regimers illdåd”. 2019 förstärkte Europaparlamentet detta ställningstagande med en resolution där man uppmanar medlemsstater att förbjuda spridningen av totalitära ideologier, något som förstås inkluderade kommunismen.
Denna antikommunistiska reaktion, som stöds av konservativa tankesmedjor och medier, syftar till att göra all kritik av kapitalismen illegitim genom att framställa kommunismen som en i grunden totalitär ideologi. Det faktum att kapitalismen exploaterar arbetare, skapar extrema ojämlikheter och orsakar återkommande ekonomiska kriser talar man inte om. Förbudet mot kommunistiska symboler och partier begränsar inte bara yttrandefriheten utan förstärker också de kapitalistiska eliternas ideologiska kontroll.
“Långt ifrån att vara ett utrymme för absolut frihet för alla idéer, visar Europa en tydlig intolerans mot de ideologier som ifrågasätter den kapitalistiska ordningen, något som ifrågasätter det officiella narrativet om yttrandefrihet och ideologisk pluralism” avslutar Ariza sin genomgång.
