UTRIKES FACKLIGT Den landsomfattande strejken i Italien kulminerade i hårda sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Enligt Corriere della Sera skadades 60 poliser i Milano och minst tio demonstranter greps. Konflikten bröt ut när grupper av radikala aktivister bröt igenom polisens avspärrningar vid centralstationen, vilket ledde till ett tillfälligt stopp i tågtrafiken.
Premiärminister Giorgia Meloni fördömde händelserna och riktade skulden mot landets vänster- och antifascistiska rörelser. Hon beskrev protesterna som ”skamliga” och hävdade att de inte skulle bidra till att hjälpa civilbefolkningen i Gaza. Samtidigt uttalade sig Italiens delegation i FN:s generalförsamling och förklarade att landet vägrar erkänna Palestina som en självständig stat.
Strejken organiserades av flera fackförbund och knöts till motståndet mot den så kallade ”krigsekonomin”. Demonstranterna protesterade mot de ökade militära utgifterna, regeringens stöd till Israels militära operationer och exporten av vapen till konfliktzoner. I demonstrationstågen syntes banderoller med krav på fred, social rättvisa och ett slut på militariseringen av samhället.
Protesterna visar hur arbetarklassen i Italien reagerar mot att deras resurser används för imperialistiska projekt istället för till sociala behov. Medan regeringen försvarar sin lojalitet till NATO och Israels krigföring, blir det arbetare, studenter och fattiga som får bära kostnaderna för den ekonomiska krisen och de växande klassklyftorna. Strejken är därför inte bara en protest mot Melonis politik, utan en del av en större kamp mot den europeiska borgarklassens försök att göra arbetarklassen till bränsle för militarism och krig.
