UTRIKES FACKLIGT London har drabbats av omfattande transportkaos sedan arbetarna i tunnelbanan inledde en fullskalig strejk. Bakgrunden är missnöje med låga löner, försämrade arbetsvillkor och arbetsköparnas vägran att förkorta arbetsveckan.
Strejken, som leds av fackförbundet RMT, har i stort sett stoppat trafiken på Londons tunnelbanelinjer. Bland de strejkande finns teknisk personal, stationsarbetare och tågförare. Även delar av National Rail och det så kallade Overground påverkas, eftersom vissa sträckor delar spår och stationer med tunnelbanan.
Kärnfrågan gäller RMT:s krav på en arbetstid om 35 timmar per vecka, vilket operatören TfL förkastat. Som svar har företaget erbjudit en löneökning på 3,4 procent, något som arbetarna anser vara otillräckligt i en tid av skenande levnadskostnader.
Enligt beräkningar från Centre for Economics and Business Research kan strejken kosta ekonomin upp till 230 miljoner pund. Analytiker varnar för effekter på konsumtion och produktivitet, särskilt inom detaljhandel, restauranger och barer i centrala London.
Ett bevis på arbetarens styrka, de håller samhället igång
Men siffrorna visar också något annat: kapitalet oroar sig inte för arbetarnas villkor, utan för de förluster som uppstår när kollektivtrafiken stannar. Att arbetarna har makt att lamslå en hel storstad är i sig ett bevis på deras styrka.
Konflikten i London är därför mer än en tvist om procenttal i lönekuvertet. Den blottlägger den grundläggande motsättningen mellan ett kapital som kräver längre arbetsveckor och högre produktivitet, och en arbetarklass som kämpar för kortare arbetsdagar och drägliga villkor. När tunnelbanan står stilla ser hela världen att det är arbetarna – inte direktörerna – som håller samhället igång.
