UTRIKES FACKLIGT Regeringen kallar den ”politisk” – fackföreningarna talar om överlevnad. Omkring 100 000 offentliganställda i Nya Zeeland – däribland 36 000 sjuksköterskor och 21 000 lärare – förbereder en landsomfattande strejk den 23 oktober med krav på löneökningar och bättre arbetsvillkor. Enligt kanalen 1News kan strejken leda till inställda operationer, stängda skolor och kraftigt störd samhällsservice.
Regeringen, representerad av ministern för den offentliga tjänsten Judith Collins, avfärdade aktionen som ”politiskt motiverad”. Hon hävdade att regeringen redan erbjudit 2 procents löneökning 2025 och 1 procent 2026, motsvarande cirka 2 135 nyzeeländska dollar per år för en erfaren sjuksköterska – ett förslag som facken kallar ”ett hån mot verkligheten”.
Collins hänvisade till växande statsskulder efter pandemin, medan facken svarade att arbetarna inte kan leva på moral och tackkort. Sandra Grey, tillförordnad ordförande för landets fackliga centralorganisation, beskrev situationen som desperat:
”Vi har människor som tvingas sova i sina bilar.”
Lärarfackets ledare Chris Abercrombie förkastade regeringens försök att politisera konflikten:
”Ingen lärare vill strejka. Vi vill vara i klassrummen – men vi kan inte undervisa på tom mage.”
Strejken väntas bli den största på flera decennier och beröra skolor, sjukhus och sociala institutioner över hela landet. Fackföreningarna kräver inte bara löneförhöjning, utan också fler anställda – för både elevers och patienters säkerhet.
Regeringens svar avslöjar den grundläggande motsättningen i dagens kapitalistiska välfärdsstater: staten kräver ”budgetdisciplin” samtidigt som arbetarna tvingas bära kostnaderna för kriser de inte orsakat. När arbetarklassen organiserar sig kollektivt för sina mest grundläggande rättigheter, svarar makten med att kalla det ”politik”. Men just där börjar politiken i dess sanna mening – klasskampen som vägrar tiga.
