UTRIKES, FACKLIGT, MILJÖ I oktober 2025 fylldes den tunisiska kuststaden Gabès åter av protester efter upprepade gasläckor från det statliga kemiföretaget GCT, enligt vad som rapporteras av nyhetsportalen People’s Dispatch. Läckorna ledde till att flera barn fick andningsbesvär och hamnade på sjukhus. Fackförbundet UGTT utlyste en generalstrejk som lamslog stadens verksamhet under parollen ”Gabès vill leva.”
Tusentals demonstrerade utanför myndighetskontoren och krävde att regeringen skulle genomföra ett beslut från 2017 om att flytta de förorenande fabrikerna och ställa ansvariga till svars. När protesterna växte skickades säkerhetsstyrkor till industriområdet, där de använde tårgas och grep flera aktivister. Samtidigt hölls solidaritetsdemonstrationer i Tunis där aktivister krävde miljörättvisa och att flyttbeslutet skulle genomföras.
Från industrialisering till förgiftning
Gabès kemiska industri har sina rötter i en plan från 1947 för att förädla fosfat till gödsel för export – en symbol för Tunisiens industrialisering, där miljöhänsyn saknades. Den kustnära placeringen valdes för närheten till hamnar som skulle underlätta handeln, och påverkan på Gabèsbukten ignorerades. Sedan dess har tusentals ton fosforgips med ett innehåll av tungmetaller och radioaktiva ämnen dumpats i havet eller lags i öppna deponier längs kusten. Livet i havet har minskat kraftigt och fisket har kollapsat.
Trots upprepade rapporter och regeringslöften sedan 1980-talet har få åtgärder genomförts. Ett beslut 2017 om att flytta fabriken till Matouia stoppades av brist på finansiering och byråkratiska konflikter. Nya planer på “rehabilitering” i stället för flytt har väckt stor ilska eftersom det ses som ett svek. 2021 kom en rapport där Gabès-komplexets föroreningar beskrevs som ett hot som kan göra området obeboeligt, bland annat genom ökande förekomst av cancer.
Reglerna i Tunisiens miljölagstiftning efterlevs inte. Miljödata är sällan offentliga. Experter menar att lösningen kräver öppenhet, oberoende hälsostudier, investeringar i ren teknik och ett nationellt program för att sanera Gabèsbukten. Miljöaktivister kräver också en oberoende myndighet för miljörättvisa med civilsamhällets deltagande.
Som vanligt är sådana förslag till lösningar välmenande, men eftersom de förs fram inom ramen för en profitdriven ekonomi har de små utsikter att lyckas. Därför var det oerhört positivt att arbetarna tog saken i egna händer och satte tryck på myndigheterna genom att förena arbetarkamp med miljökamp. Strejken och protesterna i Gabès ledde till att den politiska ledningen i Tunisien tvingades gå ut med erkännanden och löften. Huvudfrågan om den kemiska anläggningens framtid kvarstår dock obesvarad. Nu hänger framtiden för befolkningen i det drabbade området på fortsatt kraftfull folklig mobilisering.
