POLITISK KOMMENTAR New York har fått en borgmästare som kallar sig demokratisk socialist. Zohra Mamdani, medlem i Democratic Socialists of America (DSA), vann borgmästarvalet efter en kampanj som ”skakade” det politiska etablissemanget.
Detta är inte ett genombrott för proletariatet – det är kapitalets skickliga manöver för att fånga upp och kanalisera arbetarklassens vrede tillbaka in i den borgerliga statens fållor. ”Demokratiska socialister” är nutidens epitet för samma gamla reformism som gång på gång har misslyckats. Precis som mensjevikerna 1917 lovar de ”fixa alla problem för folket”, men slutar med att administrera kapitalismens tvång och disciplinera arbetarklassen när krisen skärps.
I det kapitalistiska samhället och regeringar saknas makten över bankkapital, produktion, handel och säkerhetsapparat. Budgetlagar, kreditbetyg, statliga tillsynsmyndigheter och fastighets-/obligationsmarknader sätter ramarna. Ett program med ”gratis kollektivtrafik”, ”offentliga matbutiker” och ”hyresreglering” kan inte realiseras i längden utan att bryta kapitalets makt över produktionsmedlen och finansen. När intäkter sinar och kapitalet svarar med flykt, höjda riskpremier och domstolsprövningar återstår två vägar: konfrontation med systemet – eller reträtt och anpassning. Reformismen väljer alltid det senare. För att de är en del av samma system, de kommer aldrig att konfrontera sin egen mjölkko.
Detta är också varför den borgerliga pressen hellre demoniserar än tar verklig strid: den behöver en kontrollerad ”vänster” som talar stort men styr inom ramen. När motsättningen skärps tvingas dessa ”vänsterförvaltare” att bli ordningsmaktens förlängning – skära i välfärd, jaga ”effektiviseringar” och förklara för proletariatet varför löften inte kan infrias ”just nu”.
Arbetarklassens uppgift är inte att sätta sitt hopp till nya förvaltare av samma ordning, utan att bygga oberoende kraft: facklig och politisk organisering, en social front under arbetarklassens ledning, som kan tvinga igenom omedelbara krav – och samtidigt förbereda kampen för makt. Vi stödjer varje konkret förbättring (billigare mat, bostäder, kollektivtrafik) som klasskrav, men vi vägrar göra dem till alibi för att binda proletariatet till kapitalets stat.
Slutsats: det här är ingen seger för arbetarklassen, utan ett bevis på att kapitalet – trängt av kris och missnöje – försöker byta språk och ansikte för att behålla kommandot. Vårt svar är enkelt och hårt: inga illusioner om ”demokratisk socialism” inom kapitalismen. Organisera, agitera, och bygg den kraft som kan leverera det reformismen inte kan: arbetarmakt och socialistisk planering under proletär diktatur.
