UTRIKES FACKLIGT Greklands järnvägstrafik stod stilla i ett helt dygn efter att personalen på Hellenic Train inlett en 24-timmarsstrejk i protest mot oacceptabla arbetsvillkor och försummad säkerhet. Det framgår av ett uttalande på operatörens egen hemsida.
Beslutet att stoppa tågen fattades enhälligt av både fackföreningen för Hellenic Trains personal och den panhelleniska lokförarföreningen. Kraven är tydliga: Åtgärda kronisk, personalbrist Byta ut slitet och trasigt rullande materiel, Minska ständiga , förseningar, Stoppa överbelastning av personal.
Fackens uttalande är skarpt:
”Företaget visar ett systematiskt ointresse för allvarliga driftsproblem.”
Strejken slog mot hela det nationella nätet och synliggjorde en järnväg i djup kris.
Sedan tågolyckan i Tempi 2023, där 57 människor dog till följd av säkerhetsbrister, har järnvägssektorn präglats av återkommande protester. Under 2025 strejkade järnvägsarbetarna i februari, juni, och september med krav på fungerande säkerhetssystem och stopp för nedskärningar.
Trots löften från staten och operatörer, upplever arbetarna att lite har förändrats.
Hellenic Train – tidigare TrainOSE – ägs sedan 2017 av det italienska statliga järnvägsbolaget FS Italiane, som köpte verksamheten för endast 45 miljoner euro.
Sedan dess är infrastrukturen fortfarande statligt ägd av OSE, medan Hellenic Train hanterar trafik, biljettförsäljning och drift.
Den delade ägarstrukturen har lett till ansvarsflykt och låg investeringstakt.
Greklands järnvägar kan inte räddas genom ”effektiviseringar”
Strejken i Grekland visar med all tydlighet vad som sker när en central del av samhällsinfrastrukturen privatiseras och underställs kapitalets logik. Hellenic Train, som köptes upp för en bråkdel av sitt värde, drivs idag inte för att säkra trygg kollektivtrafik – utan för att pressa kostnader och maximera vinst . Resultatet är underbemanning, eftersatt säkerhet, trasiga tåg, och dödliga olyckor.
Tempi-katastrofen var ingen ”tragisk olycka”, utan en klassisk produkt av kapitalistisk rationalitet, där investeringar ses som kostnader och mänskliga liv som variabla poster.
Att järnvägsarbetarna återigen tvingas ta till strejk visar att endast organiserad klasskamp kan pressa tillbaka den förslumning som privatiseringen skapar. Samtidigt stärker strejken arbetarklassens erfarenhet av kollektiv handling – en nödvändig grund för att återuppbygga en samhällssektor som styrs efter behov, inte profit.
Greklands järnvägar kan inte räddas genom ”effektiviseringar”, utan genom återförstatligande under arbetarklassens demokratiska kontroll, där säkerheten sätts före kapitalets avkastning.
