UTRIKES En fredlig protestaktion från skogsbrandmän i Madridregionen slutade i hårda sammandrabbningar med polis utanför huvudkontoret för det statliga bolaget TRAGSA den 11 december. Upp till femton personer skadades när polisen gick till angrepp med batonger och pepparspray vid tunnelbanestationen Diego de León, och två demonstranter greps, anklagade för ”myndighetsförakt” och ordningsstörning. Riktpunkt har tidigare rapporterat om kamraternas kamp.
Manifestationen var formellt tillåten och organiserades av landets ledande fackföreningar. Deltagarna – brandmän och annan räddningspersonal – kräver ett nytt kollektivavtal och anständiga villkor. De har befunnit sig i en obegränsad strejk sedan mitten av juli 2025. Det nuvarande avtalet löpte ut redan 2008, medan lönen ligger runt 1 300 euro i månaden – för ett yrke där arbetarna bokstavligen riskerar livet varje säsong. Samtidigt har antalet anställda bantats och arbetsbelastningen ökat.
TRAGSA, som ansvarar för en rad agrara och miljörelaterade projekt, redovisade en nettovinst på 87 miljoner euro förra året men vägrar ändå förhandla fram lönehöjningar och förstärkningar av bemanningen. Företagsledningen hänvisar till ”organisatoriska skäl”, medan facken talar om ren politisk ovilja att erkänna brandmännens arbete som något annat än billig slit- och släng-resurs. Efter det våldsamma ingripandet kräver fackliga företrädare både TRAGSA-chefen Jesús Casas och statens representant i regionen på avgång.
I praktiken ser vi hur en statlig koncern fungerar på samma sätt som vilket privat kapital som helst: vinster prioriteras, löner och säkerhet pressas, och när arbetarna organiserar sig möts de av polisens våldsapparat. Att just skogsbrandmän – som skyddar liv, bostäder och natur – tvingas strejka för att lämna fattigdomslönerna bakom sig visar hur långt ned i hierarkin som arbetarklassen i dagens EU-Europa trycks. När staten ställer sig på bolagets sida, både som ägare och som ordningsmakt, blir det tydligt att brandmännens kamp inte bara gäller ett avtal, utan själva principen om att de som bär riskerna också ska ha materiell trygghet och respekt.
