VETENSKAP, MILJÖ Vi tar skogen för given i Sverige, och tänker inte så ofta på att den varierar stort mellan naturskog och produktionsskog – kanske vi suckar när vi passerar ett extra stort ödelagt kalhygge. Men det finns stora skillnader: mest i norra Sverige – men också i övriga landet – finns det kontinuitetsskorgar som aldrig utsatts för kalavverkning, och dessa står nu i centrum för en ny studie från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU).
Känns det som en marginell fråga? Då kan det vara viktigt att känna till att en artrik skog är mer motståndskraftig mot både klimatförändringarna och de skogsbränder som följer med dem, och att de gamla skogarna är mycket artrikare än de nya produktionsskogar som växer upp på tidigare kalhyggen
Supermiljöbloggen lyfter hur forskarna undersökte lavarna som växer på träden i de gamla kontinuitetsskogarna, eftersom de ger en tydlig bild av hur skogen mår. De växer långsamt och reagerar på både ljus, fukt och störningar. Man fann att ju mer kontinuitetsskog det finns i ett landskap, desto fler arter av lavar fanns i de yngre produktionsskogarna (alltså de skogar som avsiktligt sköts och brukas för kommersiell virkes- och massaproduktion). De yngre skogarna får alltså sina arter genom spridning från de äldre skogarna runtomkring. Det är den gamla skogen som fyller landskapet med nytt liv.
Det behöver dock inte bara handla om ”urskog” som aldrig rörts. Även de äldsta produktionsskogarna är viktiga eftersom de aldrig har kalavverkats. De har i stället gallrats eller plockhuggits och därför rymmer även de många känsliga och hotade arter.
Men utvecklingen oroar: allt fler äldre skogar avverkas när efterfrågan på virke ökar. Kalavverkning hotar, och äldre produktionsskogar och kontinuitetsskogarna kan snabbt bli mer sällsynta. När dessa skogar försvinner, får unga skogar betydligt svårare att återfå sin mångfald, och hela landskapet riskerar att bli både artfattigare och mindre motståndskraftigt mot olika störningar.
