UTRIKES För första gången på över 30 år har Chile nu fått en president som öppet hyllar Pinochet-diktaturen. Detta efter att Antonio Kast besegrade det chilenska kommuistpartiets kandidat Jeanette Jara i presidentvalets andra omgång. Hur kunde detta ske? Hade utgången kunnat bli en annan?
Efter fyra år med presidenten Gabriel Boric, som försökte framställa sig som progressiv, har pendeln nu svängt om och samma kandidat som Boric besegrade i presidentvalet 2021 har nu kommit till makten på vågen av en konservativ valframgång. Mot sig hade han den regerande koalitionens kandidat, Jeanette Jara, minister i Boric regering tillika medlem i landets kommunistiska parti. Detta föranleder en lite djupare analys, för att vi ska kunna förstå de politiska processerna och kunna dra relevanta slutsatser – för låt oss vara tydliga: mönstret i Chile är knappast unikt, utan har sin motsvarighet i otaliga andra länder, där en parlamentarisk vänster har haft makten, bland annat Brasilien.
För att börja göra detta förståeligt, måste vi blicka bakåt, till 2021, då Gabriel Boric kunde knipa segern i presidentvalet.
Vad hände för fyra år sedan?
När Gabriel Boric blev vald till president i Chile för fyra år sedan publicerade Riktpunkt en längre artikel som undersökte den chilenska kapitalismen och Boric relation till den. Utan att upprepa detaljerna i den, finns det viktiga poänger att lyfta från den artikeln.
I den artikeln gavs inte bara en teoretisk bakgrund till hur reformer uppstår och förvaltas under kapitalismen, men i den presenterades också en överblick över den chilenska ekonomin, som länge varit en av de mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomierna i Latinamerika. Den viktigaste slutsatsen som drogs där var att Boric inte alls stod i motsättning till det chilenska kapitalets intressen, utan att de löften han avgav istället låg i linje med de behov av centralisering och effektivisering som det chilenska kapitalet istället behövde.
Samtidigt hade valet föregåtts av två års intensiv politisk kamp och mobilisering, där stora och viktiga sektorer av det chilenska folket hade begett sig ut på gatorna och på olika sätt kämpat för bättre livsvillkor. Här är nästa viktiga poäng att göra: Boric kom till makten också för att gjuta olja på vågorna. Få andra hade vid det tillfället kunnat inlemma tillräckligt många av folkets krav i det kapitalistiska maskineriet. Med andra ord, få andra hade kunnat ge den chilenska kapitalismen den stabilitet som behövdes för att rida ut protestvågen.
För att sammanfatta detta skede, så var Boric kapitalets kandidat nummer ett och innebar på intet sätt ett hot mot den chilenska kapitalismen, utan hans regering innebar istället en stor tillgång för det chilenska kapitalet.
Borics första och sista mandatperiod
Mot bakgrund av detta ska vi nu gå vidare och titta på vad som hände efter att Boric blev vald, eftersom detta ger oss nyckeln till att förstå hur Antonio Kast kunde vinna valet denna gång.
Av de många vallöften som Boric gav, kunde faktiskt en rad infrias. Störst av dem är en omfattande pensionsreform som inrättade en statlig pensionsfond i det tidigare av privata pensionsfonder dominerade pensionssystemet. Detta var också ett viktigt krav som utgått från protesterna som föregick valet 2021. Borics regering kunde också driva igenom en förkortning av arbetsveckan från 45 till 40 timmar. Även miminilönen kunde höjas med 40 procent som en engångsföreteelse och sjukvården kunde reformeras och göras mer tillgänglig för låginkomsttagare.
Det stora misslyckandet var emellertid utformningen av en ny konstitution som skulle ersätta den gamla konstitutionen, som är en kvarleva från Pinochet-diktaturen. Detta kom också att ligga regeringen till last, eftersom förväntningarna på en ny konstitution varit höga bland Borics följare.
Oaktat konstitutionen så spelar dessa förändringar naturligtvis en stor roll för det arbetande folket i Chile, men vi kan inte stanna vid att skrapa på ytan, utan vi ska granska dem lite närmare.
Borics pensionsreform – för kapitalet eller arbetarna?
Den stora pensionsreformen, som var ett av de viktigaste vallöftena som bar Boric till makten, röstades igenom i början av åren av en överväldigande majoritet i det chilenska parlamentet. 110 parlamentariker röstade för medan enbart 38 röstade emot. Motståndet fanns främst till höger, där framför allt högerpartierna Renovación Nacional och Unión Demócrata Independiente stod för motståndet. Partido Republicano de Chile, grundat av den nyvalde presidenten Kast, uppvisade ett enbart ett halvhjärtat motstånd. Denna relativa enhet över stora delar av det politiska spektret föranleder frågan – var förslaget egentligen så kontroversiellt?
Till att börja med måste man konstatera att vissa grupper fått en viss säkerhet som inte tidigare fanns, såsom en garanterad minimipension. Denna är dock låg och den pensionsökning på mellan 10-15 procent som också åtföljde det nya pensionssystemet har med råge ätits upp av inflationen, som under Borics mandatperiod ökat med minst 30 procent. Det är alltså inga revolutionerande förändringar vi pratar om.
Samtidigt innebär naturligtvis en ny, statlig pensionsfond att mer pengar överlag måste gå till denna fond, jämfört med tidigare. Pengarna ligger emellertid inte stilla i denna fond, utan de återinvesteras i framför allt stora investeringar, såsom statsobligationer eller i stora företag. I praktiken innebär det en kapitalinjektion till det chilenska kapitalet. Samma mönster ser man i flera utvecklade kapitalistiska länder, bland annat Japan, där den japanska statliga pensionsfonden GPIF investerat kraftigt i många japanska företag, vilket bidragit till att tillfälligt stabilisera den japanska kapitalismen. Investeringarna har mer eller mindre alltid varit passiva, vilket i sin tur inneburit att deras syfte mer eller mindre alltid varit att skjuta till kapital.
En aktiv och statlig pensionsfond verkar vara ett kännetecken hos en utvecklad kapitalism, vilket också visar sig i att motståndet mot pensionsreformen i det chilenska parlamentet varit ljummet och enheten så stor. Det är för kapitalet i slutändan ingen kontroversiell reform utan ett steg mot en mer effektiv kapitalism, vilket också befästs av kritik vänsterifrån mot pensionsreformen.
De andra reformerna?
Granskar vi också de andra reformerna så börjar också de att visa upp ett annat ansikte. 40-timmarsveckan är bra för arbetarna, men för många arbetare är den fortfarande ouppnåelig – lite mer än en fjärdedel av de chilenska arbetarna är nämligen informellt anställda och står utanför skyddssystemen och därmed också utanför regleringen av arbetstiden. Under Borics tid i regeringen har detta inte förändrats nämnvärt: vid 2021 var andelen 26 procent och den senaste statistiken visar att andelen var 25,8 procent.
Den andra sidan av 40-timmarsmyntet är att detta väldigt tydligt också accepterades av kapitalet för att det kunde gjuta olja på protestvågorna som bar fram Boric. Det fanns då ett stort behov av socialt lugn och stabilitet, vilket denna reform bidrog till. Därmed inte sagt att man ska motsätta sig krav på kortare arbetstid, men kombineras inte reformer som dessa med ett tydliggörande av kapitalismens natur och ett stärkande av den revolutionära mentaliteten reduceras de till ett verktyg för kapitalet.
Även de andra reformerna lider samma öde, även om de inneburit vissa förbättringar för det arbetande folket i Chile. Höjningen av minimilönen på 40 procent måste även kontrasteras mot de ökade levnadsomkostnaderna och inflationen, som ätit upp en majoritet av ökningarna. I verkligheten kan arbetarna på minimilön inte räkna med 40 procent mer i lön, förmodligen i stället under 10 procent. Dessutom gäller inte heller detta de arbetare som befinner sig i den informella sektorn.
Reformerna inom sjukvården har också gjort den mer tillgänglig för fattigt folk, samtidigt som kostnaderna för den chilenska sjukvården ligger långt under OECD-genomsnittet. Sett till procent av BNP kostar den chilenska sjukvården 4-4.5 procent av BNP, medan OECD-genomsnittet ligger på sex procent. Samtidigt fortsätter också den privata sjukvården att fungera som alternativ till den statliga. Dessa reformer måste ses i ljuset av kapitalets vilja att blidka upprörda massor, men också i ljuset av behoven hos en modern kapitalism – det behövs en relativt effektiv sjukvård för att hantera reproduktionen av arbetskraft inom den moderna kapitalismen. Detta är också vad som får det chilenska kapitalet att acceptera dessa höjda utgifter för sjukvården.
Facit efter Borics tid vid makten är alltså framför allt ett stärkande av den chilenska kapitalismen med vissa förbättringar av situationen för de arbetande, dock i slutändan inom ramen för ett stärkande av stabiliteten inom och tilltron till det kapitalistiska systemet.
Detta leder oss fram till det senast presidentvalet.
Varför gick det som det gick i valet?
Det första vi måste konstatera är att förutsättningarna för valet förändrats drastiskt sedan förra gången, då valdeltagandet gjorts obligatoriskt denna gång. Det innebar att valdeltagandet ökade med 38 procentenheter. Omkring fyra miljoner fler människor röstade i detta val jämfört med det val som Boric vann. Det gör jämförelser mellan valen vanskliga, även om vi kan dra vissa slutsatser.
I valet 2021, då Boric vann över Kast, avgavs ungefär 4,6 miljoner röster för Boric medan Kast fick nöja sig med 3,6 miljoner. Det innebar ett valdeltagande på nästan 56 procent i den andra valomgången. 2025, med den obligatoriska röstningen, landade Kast på 7,2 miljoner röster och Jara på 5,2 miljoner röster i den andra valomgången. För Kast innebar det i princip en fördubbling av antalet röster och det innebar att han lämnade Jara bakom sig. De olika förutsättningarna till trots, så är det tydligt att Kast och högern kunde attrahera långt fler röster än vänstern och att man kunde kapitalisera på en viss besvikelse bland det chilenska folket. Procentuellt sett är detta det sämsta valet som den chilenska vänstern gjort sedan demokratins återinförande i början på 90-talet.
En viktig faktor bakom detta är oförmågan att på allvar hantera och lösa folkens problem under kapitalismen – som vi sett ovan blir försöken ofta halvhjärtade och tjänar i slutändan kapitalet på ett eller annat sätt och folkens problem löses aldrig i grunden. Detta skapar en misstro och desillusionerar de människor, som gav Boric och vänstern en chans men som med facit i hand inte har övertygats. Många väljare väljer i sådana situationer att stanna hemma och de drar sig tillbaka från den aktiva politiken om, de inte rent av går högerut i sin politiska resa, vilket istället banar vägen för extremhögern och fascismen.
Enligt samma mönster föregicks Trump av Obama, som gjöt hopp i människor om förändring men där verkligheten kom ikapp, och Bolsonaro föregicks av en ”progressiv” Lula, som inte heller lyckades förändra människors tillvaro i grunden och åtgärda folkens problem på allvar. Vi kan summera alla dessa skeenden på följande sätt: socialdemokratin banar vägen för fascismen genom att passivisera och desillusionera människor. Så har skett på många fler ställen och så har nu också skett i Chile.
Jeanette Jara, som varit medlem i det chilenska kommunistpartiet sedan hon var 14 år gammal men som hon var beredd att lämna för att komma till makten, hade aldrig kunnat vända detta. Hon hade aldrig kunnat övertyga människor om att ytterligare några års ”progressiv” administration av kapitalismen hade kunnat lösa deras problem. Just detta är problemets kärna: kapitalismen kan aldrig tämjas och alla försök att göra det slår tillbaka med kraft.
Nu har istället nästa akt inletts i det chilenska folkets tragedi och den följer samma mönster som alltid. Vi är säkra på att mönstret går att bryta, men för det krävs en helt annan väg för folket, som bryter med såväl en konservativ som en förment ”progressiv” administration av kapitalismen.
Andreas Sörensen
