UTRIKES Iranska myndigheter trappar upp trycket mot civilsamhälle, medier och politiska aktivister i flera städer för att förebygga protester mot höjda bränslepriser. Enligt uppgifter har en rad samhälls- och medieaktivister kallats in av säkerhetsorganen efter att de publicerat kritiska analyser om regeringens nya energipolitik i sociala medier.
Vid dessa inkallelser har de varnats för att skriva om bränsle- och energipriser, med motiveringen att de inte får skapa en ”spänd atmosfär”. Antalet kallelser och varningssamtal uppges ha ökat särskilt i provinserna, där säkerhetspersonal nu arbetar övertid för att hantera den växande mängden ärenden.
Bakgrunden är att regeringen i december infört ett nytt system med trefaldig prissättning på bensin. President Masoud Pezeshkian försvarar beslutet och hävdar att prisjusteringen inte innebär ”någon press på någon”. Ekonomer varnar däremot för att dyrare energi direkt slår mot transportkostnader och driver upp priserna på andra varor och tjänster – alltså på arbetarklassens vardag.
Säkerhetsapparaten är särskilt känslig för reaktionerna på bensinfrågan efter november 2019, då en plötslig höjning av bränslepriserna utlöste landsomfattande protester som krossades med hårt våld, med många döda och hundratals gripna.
Samma kapitalistiska bas
Den iranska regeringen försöker därmed återigen lösa den ekonomiska krisen genom att vältra kostnaderna på massorna, samtidigt som man förebyggande kväver varje gryende protest. Repressionen mot aktivister och journalister visar att även där bränslepriset är det omedelbara gnistpaketet, är det i grunden frågan om vem som ska bära krisens bördor – arbetarklassen eller den härskande kapitalistiska och teokratiska eliten.
Kort sagt: bakom den teokratiska fernissan står samma kapitalistiska bas. Iran är ingen anti-imperialistisk motvikt, utan en imperialistisk stat med egen borgarklass, egna monopol och regionala maktprojekt — en annan överbyggnad, men samma logik: utsugning, profitjakt och krishantering på arbetarklassens bekostnad. Att höja bränslepriser, strypa yttrandefrihet och militarisera samhället är inte “reformer” utan klasspolitik uppifrån. Den verkliga utvägen ligger inte i fraktioner inom den härskande eliten, utan i arbetarklassens organisering för att bryta kapitalets makt och planera ekonomin efter samhälleliga behov.
