UTRIKES De 40 största företagen i Spanien förstärker den sociala klyftan mellan direktörer och arbetare. Enligt en ny rapport från Oxfam Intermón tjänade högsta ledningen i dessa bolag i genomsnitt 4,4 miljoner euro under 2024 – motsvarande 111 gånger den genomsnittliga inkomsten för deras egen personal.
De flesta av företagen finns på landets huvudindex Ibex 35. Lönerna för de anställda i dessa koncerner ligger i genomsnitt 63 procent över marknadssnittet, men detta räcker inte för att minska gapet uppåt. I en tredjedel av bolagen överstiger skillnaden mellan toppchef och anställd faktorn 100.
De mest extrema exemplen återfinns i:
Prosegur (säkerhetskoncern): vd-lönerna är 395 gånger högre än genomsnittet för övrig personal.
Inditex (textil/jättedetaljist, bl.a. Zara): skillnad på 364 gånger.
CIE Automotive (fordonskomponenter): 319 gånger.
Oxfam Intermón kräver nu ett lagstadgat tak: ingen toppchef ska kunna tjäna mer än 20 gånger medianlönen i det egna företaget. Rapportens huvudförfattare, Miguel Alba, efterlyser en öppen debatt om “gränserna för acceptabel ojämlikhet”.
Samtidigt brister företagen i insyn. Tolv storbolag har helt ignorerat EU:s krav på att redovisa löneskillnader, vilket gör det svårt att ens kartlägga omfattningen av ojämlikheten.
Den spanska finansinspektionen CNMV bekräftar bilden av en långvarig snedfördelning. På 20 år har vd-lönerna i Ibex 35 stigit med 172 procent, medan arbetarnas löner bara ökat med 49 procent – lägre än den samlade inflationen på drygt 56 procent under samma period. I praktiken innebär det att toppskiktets inkomster dragit ifrån kraftigt, medan stora delar av arbetskraften halkar efter i reala termer.
Spanien hör redan till de mest ojämlika länderna i EU: inkomsterna för de rikaste överstiger de fattigastes med nästan tio gånger, mot ett EU-snitt på 7,5. Ännu större ojämlikhet har tidigare noterats i länder som Brasilien.
Produktiviteten, vinsterna och aktieutdelningarna koncentreras i toppen
Siffrorna synliggör hur den spanska kapitalismen fungerar i praktiken: produktiviteten, vinsterna och aktieutdelningarna koncentreras i toppen, medan den klass som faktiskt producerar värdena får se sin köpkraft ätas upp av inflation och otrygga villkor. Den växande löneklyftan är inte en “avvikelse” som kan putsas bort med kosmetiska reformer, utan ett uttryck för själva logiken i det system där finans- och industrikapitalet underordnar arbetarklassen sina intressen.
