POLITISK KOMMENTAR Kapitalet går in i en fördjupad kris. När profiterna hotas släpper borgarklassen den liberala masken och stramar åt statsapparaten. I Ryssland har staten först rensat borgerlig opposition – och går nu öppet på marxister och övrig vänster. Repressionen normaliseras, antiterror-lagar används mot studiecirklar och facklig organisering. Samtidigt ser vi hur högerextrema miljöer ges svängrum: en tonåring som bär nazistiska symboler mördar ett barn – det är inte “enskilda olyckor”, utan ett symptom på en politisk atmosfär där misantropi och våld odlas uppifrån.
I Sverige riktas växande ilska mot migranter, medan levnadskostnaderna skenar, arbetslösheten biter sig fast och klassmotsättningarna skärps. Samma tendens löper genom de imperialistiska centrumen: USA, Indien, Kina, Frankrike, Storbritannien och fler. Eliterna vill styra bort vrede från kapitalet och peka ut “de andra” – invandrare, vänstern, ”osanktionerade röster” – för att disciplinera arbetarklassen och förbereda den för nästa omfördelningskrig.
Till detta kallas de “bevarade” fascistiska reserverna fram: Gyllene Gryning-miljön i Grekland, SD/NMR/AfS i Sverige, AfD i Tyskland, Nationell Samling i Frankrike, högerextrema formationer med Antonio Kast i spetsen i Chile och på andra håll. Deras uppgift är alltid densamma: splittra arbetarklassen, knäcka facklig kraft, göra krigsbudgeten “naturlig” och rikta gevären bort från palatsen och mot varandra.
Mittemot står “marknadskommunister” och andra opportunister som bär röd flagg men administrerar kapitalets utsugning och repression. I Kina legitimeras exploatering under “särdrag” och “modernisering” — men mervärdet pressas ur arbetarna lika obevekligt. Inte heller Ryssland eller något “anti-USA-block” erbjuder ett socialistiskt alternativ; det är rivaliserande imperialister som slåss om marknader, rutter och råvaror.
Kärnan är denna: alla förbereder sig för krig. Upprustningen är inte defensiv omsorg — den är kapitalets plan för att vältra krisens kostnader på arbetarklassen, hemma och utomlands. För att göra detta “bekymmersfritt” måste bakgårdarna rensas: opposition tystas, migranter demoniseras, vänstern kriminaliseras, fascister rehabiliteras.
Vad är svaret? Inte illusioner om “snällare” kapitalister eller “vettig” mitten. Inte blockpolitik som löser upp klasslinjen. Utvägen är att arbetarklassen vaknar ur den påtvingade klassmedvetslösa dvalan, organiserar en social front under arbetarklassens ledning och återtar initiativet: på arbetsplatserna, i facket, i kvarteren, i kulturen. Skola – organisera – agera: bygg offentlig motmakt, masslinje och disciplin. Ingen kapitulation inför hets mot migranter, ingen tystnad inför krigsbudgetar, ingen tolerans mot fascistiska tendenser.
Marx beskrev lagbundenheterna. Lenin drog slutsatsen: när kapitalet går över till öppen tvångsregim måste arbetarklassen svara med samlad kraft, med egen politik, egen organisation, egen press, egen disciplin. Uppgiften nu är att göra det konkret — att förena lönekamp med antikrigslinje, att binda samman klassens dagskrav med maktfrågan och att förbereda oss för de språng som krisen själv kommer att tvinga fram.
Kort sagt: vägra bli kanonmat. Avslöja opportunismen. Krossa fascismen politiskt och organisatoriskt innan den marscherar. Och bygg det enda verkliga svaret på kapitalets kris: en socialistisk väg där produktionen planeras efter behov, inte profit.
Josef Brant
