UTRIKES FACKLIGT Ny eskalation i konflikten mellan arbetsköpare och arbetare i Armenien som Riktpunkt hade rapporterat. Omkring 50–60 gruvarbetare vid Akhtalas gruv- och anrikningskombinat i Lori-provinsen fortsätter en strejk som nu pågått i cirka två veckor. Konflikten gäller framför allt löner och arbetsmiljö i en verksamhet som arbetarna beskriver som riskfylld, med höga krav men utan motsvarande ersättning.
Enligt armeniska Panorama.am försökte företagsledningen de senaste dagarna ersätta de strejkande genom att köra in en grupp arbetare från Indien med bussar. Försöket misslyckades: migrantarbetarna vägrade gå ner i gruvan, bedömde villkoren som oacceptabla och lämnade området. Händelsen har skärpt motsättningarna, eftersom den uppfattas som ett försök till strejkbryteri i stället för seriösa förhandlingar.
Fackets företrädare, Eduard Pahlevanyan (ordförande i branschförbundet för gruvarbetare/metallurgi/smycken), uppger att ledningen undviker reella samtal och att man nu överväger att gå vidare via arbetsinspektion och rättsliga åtgärder. I förlängningen kan det enligt facket handla om krav på att stoppa driften om säkerhets- och arbetsvillkor inte uppfyller lagens nivå.
Arbetarna pekar också på gapet mellan intäkter och löner: de uppger att priserna på kopparkoncentrat på världsmarknaden stigit kraftigt de senaste åren, medan borrlag och nyckelpersonal ligger kvar på nivåer kring 400 000 dram i månaden, samtidigt som liknande jobb på andra gruvor i Armenien uppges betala 500 000–600 000 dram. Företagsledningen avvisar kraven och hänvisar till långvarig olönsamhet och gamla skulder.
Importerar en reservarmé av arbetskraft
Bakom konflikten syns ett välkänt mönster: kapitalet försöker pressa ner lönerna även när råvarupriser och vinster drar iväg, och när arbetarklassen organiserar sig svarar arbetsköparen inte sällan med hot, uppsägningar – eller genom att importera en reservarmé av arbetskraft för att splittra kollektivet. Det är därför strejken i Akhtala inte bara handlar om dram och scheman, utan om vem som i praktiken ska bära krisens kostnader: arbetarna eller ägarintressena.
