INRIKES FACKLIGT Wallenbergkoncernen Ericsson har varslat 1 600 anställda i Sverige – drygt var tionde av bolagets svenska arbetare– med motiveringen att åtgärden ska “säkerställa företagets konkurrenskraft”. Fackliga förhandlingar har inletts och ska avgöra var nedskärningarna slår och vilka yrkesgrupper som berörs.
Enligt uppgifter i fackens genomgångar väntas Kista drabbas hårdast. Sveriges Ingenjörer beskriver varslet som brutalt och som ett “hån mot de anställda”, och varnar för att neddragningar riskerar att slå mot kärnverksamhet som forskning och utveckling – alltså det som på sikt avgör bolagets tekniska konkurrenskraft.
Unionens lokala företrädare uttrycker en mer återhållsam linje i offentligheten och betonar samverkan, men pekar samtidigt på en “tradition” av återkommande varsel som följs av rekryteringsruscher – och därefter nya varsel. I den fackliga kritiken framstår mönstret som osunt: i stället för att planera långsiktigt med kompetensutveckling och omställning byggs organisationen upp och kapas ned i cykler, där risken och kostnaden i praktiken vältras över på arbetarna i bolaget.
En överproduktionskris och hårdare inter-imperialistisk rivalitet
Även Telias agerande speglar samma reservarmé-logik, något som också finns hos Amazon i USA och andra stora företag: man varslar i ena änden och nyanställer i den andra. Resultatet blir sänkta lönenivåer, splittrade kollektiv och en permanent osäkerhet där ingen ska känna sig trygg på sin plats. Att Telia delvis är ”statligt” ändrar ingenting – den borgerliga staten förvaltar kapitalets intressen och applicerar samma disciplin mot arbetskraften som vilket monopol som helst.
Att varslen motiveras med att ”säkerställa konkurrenskraften” trots utökade vinster är ingen tillfällighet: kapitalet förbereder sig för en överproduktionskris och hårdare inter-imperialistisk rivalitet genom att pressa ner kostnader och tukta anställda. Notan för ”optimeringen” skickas till arbetarna – i form av uppsägningar, sämre villkor och krossad yrkestrygghet – medan klassamarbetets förvaltare, som Unionens ledning, sitter still i båten och legitimerar processen. Slutsatsen är enkel: utan självständig, kämpande organisering under arbetarklassens ledning kommer varselsvängarna fortsätta, oavsett konjunktur och retorik.
