UTRIKES FACKLIGT Amazon väntas inom kort presentera en andra fas av omfattande nedskärningar som främst slår mot koncernens tjänstemän och specialister i bolagets centrala verksamheter. Enligt uppgifter ska neddragningarna omfatta delar av molnverksamheten (AWS), detaljhandeln och streaming, liksom funktioner inom HR och teknik.
Planen som cirkulerar uppges innebära totalt omkring 30 000 borttagna tjänster, vilket motsvarar nära 10 procent av Amazons företagsanställda (kontorsorganisationen), medan majoriteten av bolagets totala personalstyrka arbetar i lager- och logistikledet.
VD Andy Jassy har motiverat linjen med att företaget vill “korrigera kulturen” genom att skära bort byråkrati och ledningslager för att öka effektiviteten. Samtidigt uppges ledningen tona ned att detta skulle handla om akut finansiell kris eller att människor ersätts rakt av av AI – även om AI pekas ut som den största tekniska omvälvningen sedan internet.
En central detalj i upplägget är att anställda som redan träffats av tidigare besked hålls kvar på lön i omkring 90 dagar, för att kunna söka interna roller eller ordna nytt arbete. Den perioden uppges nu löpa ut, vilket sammanfaller med att nästa våg väntas offentliggöras.
Nedskärningarna kommer dessutom efter att Amazon mött växande facklig och social mobilisering internationellt. I samband med kampanjen “Make Amazon Pay” har protester och strejker aviserats i över 30 länder, med krav kopplade till arbetsvillkor, löner och beskattning av bolagets vinster.
Kapitalets cynism
Samtidigt som Amazon planerar att skära bort tiotusentals tjänster sitter koncernen på över 10 000–13 000 godkända arbetstillstånd år 2025– i praktiken motsvarande hela ”besparingen” – vilket blottar kapitalets cynism. Under prat om ”effektivitet” skapas medvetet en reservarmé: man slår ut anställda här, pressar lönerna genom import av billigare arbetskraft där, och splittrar kollektivet för att försvaga facklig styrka. Det är exakt den mekanism Marx beskrev och som Lenin senare bekräftade: monopolkapitalet reglerar arbetsmarknaden efter profitens behov, inte efter människors liv. Svaret kan inte vara passiv anpassning till ”kulturkorrigeringar”, utan hård organisering, internationell samordning, och ett program som sätter produktion och teknik i arbetarklassens händer under proletariatets diktatur – så att ingen längre kan dumpas för att höja någon annans vinst.
