UTRIKES Nikos Mottas, som är chefredaktör för In Deefence of Communism, har publicerat en analys över den senaste tidens händelser kring Grönland. Riktpunkt presenterar här en sammanfattning av hans artikel.
Mottas skriver att utvecklingen kring Grönland inte ska behandlas som en diplomatisk anomali eller som resultatet av individuella politiska val, utan att den är ett uttryck för skärpta konkurrensen mellan kapitalistiska makter, där strategiska regioner och mindre folk dras in i konflikter som de inte själva har skapat.
Han sätter fingret på att Arktis, som länge betraktats som marginellt, håller på att omvandlas till ett centralt konkurrensfält i takt med att smältande is öppnar nya transportleder och tillgång till kritiska resurser. Därför är det tryck som Förenta staterna utövar på Grönland och Danmark inte en avvikelse från en påstått ”regelbaserad ordning” eller ”internationell rätt”. De strategiska intressena gör att imperialismen lämnar det legalistiska språket och återgår till öppna maktförhållanden.
Grönlands betydelse är geopolitisk och ekonomisk. Området behandlas som en plattform: för militär infrastruktur, övervakningssystem, missilförsvar, kontroll av arktiska sjöleder och framtida exploatering av råvaror. Inom denna ram är befolkningens behov och vilja sekundära. Det avgörande är positionen inom den bredare arkitekturen för imperialistisk planering, skriver Mottas.
Ideologiskt hänvisar man ”säkerhetshot” som kopplas till andra stora imperialistiska centra, nämligen Ryssland och Kina. För förståelse av detta hänvisar Mottas till Lenin som i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium betonade att imperialismen när världen väl är uppdelad mellan dess stora aktörer blir till en kamp för omfördelning:
”Det utmärkande draget för den period som behandlas är jordens slutliga uppdelning – slutlig inte i den meningen att en omfördelning är omöjlig; tvärtom är omfördelningar möjliga och oundvikliga – utan i den meningen att de kapitalistiska ländernas kolonialpolitik har fullbordat erövringen av vår planets icke-ockuperade territorier.”
Denna insikt är avgörande för att förstå varför trycket ökar även mellan allierade, varför förhandlingar övergår i tvång och varför Grönland blir en brännpunkt. Det är ett område vars strategiska värde ökar under nya förhållanden och därmed framkallar försök att revidera existerande maktbalanser. Mottas lyfter att Grönlands.konfliketn måste förstås inom ramen för rivalitet mellan imperialistiska block. Förenta staterna, Europeiska unionen, Ryssland och Kina driver alla sina egna intressen i Arktis, formade av monopolens behov, energistrategier, transportkorridorer och militära doktriner – och de är alla konkurrerande uttryck för samma kapitalistiska system.
En viktig slutsats som dras i artikeln är att denna verklighet avslöjar falskheten i multipolära illusioner. Framväxten av flera maktcentra begränsar inte imperialismen; den skärper dess motsättningar. Konkurrensen blir intensivare, allianserna mer sköra och trycket på mindre territorier mer direkt. Grönland hotas inte därför att imperialismen försvagas, utan därför att den omorganiseras genom hårdare rivalitet om redan uppdelat utrymme.
Danmark försvarar här en specifik imperialistisk roll inom den transatlantiska ramen, och återigen kan Lenin belysa imperialismens flyktiga allianser:
”Fredliga allianser förbereder marken för krig och växer i sin tur fram ur krig; det ena betingar det andra och frambringar växlande former av fredlig och icke-fredlig kamp på samma grund av imperialistiska förbindelser och relationer.”
Allianser reglerar rivaliteten tills förhållandena förändras och konflikterna åter skärps. Mindre folk skyddas inte av sådana arrangemang; de integreras i dem som variabler i strategiska kalkyler.
Klimatförändringarna intensifierar dessutom dessa processer, skriver Mottas. Den miljöförstörelse som produceras av kapitalistisk utveckling blir en drivkraft för nya rivaliteter. Smältande is behandlas inte som en varning utan som en möjlighet: nya rutter, resurser och investeringsmöjligheter integreras i den imperialistiska planeringen, medan ekologiska och sociala kostnader skjuts över på folken och framtida generationer.
Mottas visar att konfrontationen kring Grönland erbjuder lärdomar som sträcker sig långt bortom Arktis. Den visar hur språket om ”säkerhet” döljer klassintressen; hur allianser mellan kapitalistiska stater till sin natur är instabila; hur mindre folk underordnas strategisk konkurrens; och hur inget imperialistiskt centrum kan erbjuda en väg till fred eller verkligt självbestämmande. Det val som ställs inför folken – anpassning till det ena blocket eller det andra – är ett falskt val. Så länge kapitalismen består kommer strategiska territorier att vara omstridda, militariseringen att fortsätta och folkens intressen att underordnas kapitalets behov.
IDC:s chefredaktör avslutar: ”Denna förståelse leder inte till krav på en ”rättvisare” maktbalans eller ett reformerat allianssystem. Den leder till en skarpare slutsats: kampen mot imperialistiska konfrontationer är oskiljaktig från kampen mot det system som frambringar dem. Endast genom att bryta med den kapitalistiska konkurrensens logik kan folken säkra verklig suveränitet, fred och social utveckling.
