UTRIKES Väljare i Bangladesh gick den 12 februari till valurnorna i landets första parlamentsval efter studentupproret i augusti 2024 som störtade den dåvarande regeringen. Den tidigare premiärministern Sheikh Hasina uppges befinna sig i Indien, och hennes parti Awami League har inte tillåtits delta i valet. The Guardian rapporterar också att Hasina dömts i sin frånvaro av en domstol i hemlandet kopplat till dödligt våld under protesterna.
Parallellt med parlamentsvalet genomförs en nationell folkomröstning om den så kallade ”July Charter” – ett reformpaket som den interimistiska administrationen vill förankra genom en ja/nej-omröstning. Enligt Reuters (via publicerad återgivning) har interimledaren, Nobelpristagaren Muhammad Yunus, sagt att folkomröstningen ska hållas samma dag som valet och avgöra om reformordern från 2025 ska implementeras.
Folkomröstningen omfattar bland annat hur en framtida caretaker-modell och andra konstitutionella organ ska utses, förslag om ett tvåkammarsystem i parlamentet, samt ett större paket av politiska reformer (bland annat begränsning av premiärministerpostens mandatperiod och stärkt lokal förvaltning).
I parlamentsvalet beskrivs huvudstriden stå mellan Bangladesh Nationalist Party under Tarique Rahman och en islamisk koalition, samtidigt som en ny ”National Citizens Party” kopplad till delar av protestmiljön söker mandat. Samtidigt uppges vänsterkrafter i olika former bojkotta valet och hänvisa till gripanden och politiskt tryck under övergångsperioden.
En maktomgruppering inom borgarklassen
Valet och folkomröstningen om “July Charter” sker som en del av en maktomgruppering inom borgarklassen, efter att massrörelsen 2024 skakat staten men inte brutit kapitalets grepp över ekonomin. När Muhammad Yunus och andra “reformarkitekter” talar om institutioner, mandatperioder och tvåkammarsystem handlar det i praktiken om att bygga en mer stabil statsapparat för kapitalets behov – tryggare investeringsklimat, disciplin över arbetskraften och kontroll över missnöjet – oavsett om förvaltningen bär liberal, nationalistisk eller religiös etikett. Att Awami League stängs ute och att Sheikh Hasina sitter i exil förändrar inte klassinnehållet: det är fortfarande arbetarklassen som pressas av låglöner, repression och osäkerhet, medan eliterna förhandlar om vem som ska administrera samma system.
Det avgörande är därför inte vilken borgerlig fraktion som vinner – Bangladesh Nationalist Party, islamiska koalitioner eller nya “medborgarpartier” – utan om arbetarklassen kan organisera sig självständigt med egna krav och egen kamp: mot prisökningar, mot arbetsköparnas offensiv, mot politiska gripanden och mot varje försök att reducera massornas revolt till en pappersreform i toppen. Utan en sådan klasslinje blir “demokratisering” lätt en kuliss: nya regler, samma utsugning – och när krisen skärps är det alltid arbetarnas rättigheter som offras först.
