UTRIKES Den globala kapitalistklassen flyttar nu kapital och hemvist i rekordskala när skatteregler skärps, politiska risker ökar och olika borgerliga stater konkurrerar om att erbjuda “trygga” jurisdiktioner för privat förmögenhet. Enligt Henley & Partners väntas omkring 142 000 dollarmiljonärer skaffa ny hemvist under 2025, med ytterligare uppgång projicerad för 2026.
Störst nettoinflöde väntas till Förenade Arabemiraten med cirka 9 800 inflyttande förmögna under 2025, samtidigt som Storbritannien bedöms få årets största netto-utflöde med omkring 16 500.
Bakom rörelsen ligger inte “mobilitet” i neutral mening, utan kapitalets riskhantering: noll eller låg inkomstskatt, gynnsamma visumprogram, stabilt regelverk och politiskt skydd för storförmögenheter. I samma logik lyfts Singapore och flera europeiska “trygghetsjurisdiktioner” som attraktiva alternativ för kapital som vill parkera sig utom räckhåll för skärpt kontroll.
Även miljardärsskiktet rör sig snabbt. En genomgång som hänvisar till UBS beskriver att över en tredjedel av tillfrågade miljardärer redan flyttat land minst en gång, och att rörligheten är särskilt hög bland yngre miljardärer.
Samtidigt förklaras utflödet från Storbritannien delvis av att den borgerliga staten avvecklar sin tidigare generösa “non-dom”-ordning – ett exempel på hur även små skattejusteringar kan utlösa kapitalflykt när storägare hotas av minskad nettovinst.
Kapitalet flyttar – arbetarklassen betalar
Det som kallas “förmögenhetsmigration” är i praktiken en klassmekanism: när kapitalet anar minsta risk för beskattning eller reglering, lämnar det – och borgerliga stater tävlar om att välkomna det med specialvisum, undantag och skattefriheter. Arbetarklassen får däremot inga “golden visas” för sin arbetskraft: den möts av gränskontroll, arbetskraftsdumpning, bostadsbrist och åtstramning, medan storägare behandlas som hedersgäster. Detta är inte ett moraliskt problem, utan en strukturell sanning i kapitalismen: ägandet har internationell rörelsefrihet, arbetet binds och disciplineras.
Därför är lösningen inte att hoppas på “snällare” skattesatser som ska hålla miljardärerna kvar. Så länge privat ägande av produktionsmedlen består kommer kapitalet alltid att kräva sin frihet att flytta, pressa och utpressa. Den verkliga motåtgärden är att bryta kapitalets makt över samhällsresurserna: att under arbetarklassens politiska herravälde underställa ekonomi, banker och strategiska sektorer en planerad, samhällelig styrning – så att det inte längre finns ett skikt som kan packa ihop sin klassmakt i en resväska och lämna notan till de arbetande.
