UTRIKES Internationella Valutafonden uppmanar Kina att minska statens industristöd med omkring 2 procentenheter av BNP – från cirka 4 % till 2 % – för att dämpa obalanser som kopplas till överkapacitet, svag inhemsk efterfrågan och ett exportdrivet överskott.
Fondens linje är att riktade industristöd vid låg konsumtion tenderar att skapa ett utbudsöverskott som pressar företagen att söka avsättning externt, vilket i sin tur spär på handelsspänningar.
I underlaget som återges uppges Kinas varuhandelsöverskott ha passerat 1 biljon dollar under 2025. Samtidigt föreslår IMF omfördelning mot sociala utgifter och reformer som ska öka hushållens konsumtionsandel, exempelvis stärkt välfärd och åtgärder som underlättar urbanisering och trygghet för migrantarbetare.
IMF:s uppmaning till Kina att halvera industrisubventionerna är inget “tekniskt råd” från en neutral expertmyndighet. Det är finanskapitalets gamla disciplinmekanism: när statliga verktyg används för att bygga produktionskapacitet som skakar den globala konkurrensen, då kallas det “obalanser”; när samma statliga verktyg används för att rädda banker, säkra skuldmarknader och hålla vinster flytande, då kallas det “stabilitet”. IMF:s “balans” betyder i praktiken balans för kapitalet – inte för arbetarklassens behov.
Att fonden samtidigt pratar om mer sociala utgifter och stärkt hushållskonsumtion är inte ett brott med denna logik, utan en korrigering inom systemet: man vill flytta tyngdpunkten från export- och investeringsdriven ackumulation till en ordnad inhemsk efterfrågan som kan absorbera överkapacitet och dämpa handelsspänningar. Med andra ord: man vill minska risken för att konkurrensen mellan kapitalblock slår över i hårdare handelskrig och i förlängningen imperialistisk konflikt – genom att styra Kinas stat mot en mer “förutsägbar” kapitalistisk normalitet.
För arbetarklassen är kärnfrågan ändå densamma oavsett om subventionerna ligger på 4 % eller 2 % av BNP: vem kontrollerar produktionen och vem tar frukten av den? Om industripolitiken tjänar privat kapitalackumulation, kommer “reformer” bara att innebära att arbetarna får betala omställningen – via lönedisciplin, nedskärningar, arbetsintensifiering och en fortsatt utsatt ställning för migrantarbetare. Därför kan man inte låta IMF skriva spelreglerna, och man kan inte nöja sig med att flytta pengar mellan budgetposter: utan arbetarklassens makt över produktionen förblir både subventioner och sociala satsningar instrument för kapitalets reproduktion, inte vägar till verklig befrielse
