PARTIET Sveriges Kommunistiska Parti deltog givetvis också i EKA:s digitala konferens i februari 2026, på temat ”Deras krig dödar vad deras fred lämnade kvar. Utvecklingen på slagfälten och hur kommunisterna förhåller sig till växlingen mellan imperialistiskt krig och en fred under vapenhot”. Här följer SKP:s inledande inlägg:
Kära kamrater,
Sveriges Kommunistiska Parti tackar Nederländernas Nya Kommunistiska Parti (NCPN) för att ha arrangerat denna telekonferens. Mötets ämne är särskilt viktigt vid denna tidpunkt, då hotet av ännu ett imperialistiskt omfördelningskrig tornar upp sig över oss.
I takt med att EU rustar upp för krig och efterlyser en krigsekonomi, upprepas dessa krav av ledande svenska regeringsministrar. Även den svenska staten förbereder sig för krig, med kraftigt ökade militära utgifter, och samtliga riksdagspartier – från både den borgerliga vänstern och högern – enades förra året om att återupprustningen kunde finansieras genom lån på upp till 300 miljarder kronor. Samtidigt ska besparingar vara det övergripande målet för statens finanser. Som alltid är det arbetarklassen – inklusive pensionärer, studenter, sjuka och arbetslösa – som får bära kostnaderna för kriget, liksom för kapitalismens mer ”fredliga” återkommande kriser. Redan innan den imperialistiska konkurrensen eskalerar till väpnad konflikt skadas folket av förberedelserna för den.
Och medan Sverige förbereder sig för krig är berättelsen om ett Sverige i fred i mer än två århundraden fortfarande en central del av den nationella självbilden. Men håller denna bild för mer än en ytlig granskning?
År 1814 föreskrev freden i Kiel att Norge skulle ingå i en union med Sverige, och detta genomdrevs av Sverige genom en militär kampanj mot Norge. Man behöver emellertid inte gå längre tillbaka än till den NATO-ledda interventionen i Libyen 2011, där Sverige bidrog med flygunderstöd, för att visa hur bräcklig berättelsen om Sveriges fredlighet sedan 1814 är. Men det är värt att fördjupa sig i denna nästan 200-åriga period av borgerlig ”fred”.
År 1905 gav en folkomröstning i Norge stöd åt en upplösning av unionen med Sverige. Detta förde de två länderna till randen av krig, men Sveriges arbetande folk hade inget intresse av att föra krig mot sina norska bröder och systrar. Genom massmöten och demonstrationer, hot om både strejker och vägran att fullgöra militärtjänst, visade Sveriges arbetande folk sin klassolidaritet och gjorde ett krig mot Norge i det närmaste ohållbart för den svenska bourgeoisin. Det är fullt möjligt att Sveriges moderna historia inte hade varit lika fredlig utan den organiserade svenska arbetarrörelsen och klassolidariteten.
Under vinterkriget 1939–1940 gav den svenska staten betydande stöd till Finland, där det mest relevanta exemplet i detta sammanhang är bildandet av en nominellt frivillig flygflottilj bestående av jaktplan och bombflyg. Dessa flygplan togs från det svenska flygvapnets förråd och bemannades till stor del av svensk militär personal, som beviljats tjänstledighet och tilläts strida under finskt militärt befäl. Detta gjorde det möjligt för Sverige att upprätthålla en juridisk neutralitet, samtidigt som man i praktiken försåg den finska krigsinsatsen med beväpnade trupper som deltog i striderna.
Jämför detta med behandlingen av de svenska frivilliga som stred på republikens sida i det spanska inbördeskriget, som avslutades 1939, samma år som vinterkriget började. En majoritet av dessa frivilliga som anslöt sig till kampen mot fascismen i Spanien var organiserade kommunister. När de återvände hem belönades deras mod och uppoffringar av den svenska bourgeoisin med svartlistning från anställning.
Den svenska neutralitetens natur och relationerna till krigförande parter under andra världskriget är något som inte kan lämnas onämnt, men det är också ett alltför omfattande ämne för att behandlas inom ramen för denna text. Det är dock värt att notera att repressionen mot kommunister i Sverige ökade drastiskt under andra världskriget. Bland de metoder som staten använde fanns internering av flera hundra kadrer ur Sveriges Kommunistiska Parti i koncentrationsläger. Sådan är bourgeoisins så kallade fred, och redan före den ryska invasionen av Ukraina och den nuvarande militära upprustningen hade den svenska staten börjat stärka sina repressiva verktyg i takt med att motsättningarna inom imperialismen skärptes. Mer resurser har givits till polisen och en rad repressiva lagar har införts, vilket gjort protester och civil olydnad mer riskfyllda, samtidigt som strejker i praktiken blivit nästintill omöjliga för arbetare, bland annat.
Det står klart att i takt med att kapitalet pressar arbetarna hårdare i jakten på vinster, med fullt stöd från såväl socialdemokratiska som högerregeringar, kommer staten att vara redo för den oundvikliga motreaktionen från arbetarklassen.
Det som också står klart är att krig är lönsamt för svenskt kapital, i synnerhet för försvarsindustrin, som expanderar snabbt med kraftigt ökad omsättning och vinst. Utöver den svenska militära upprustningen och den allmänna kapprustningen har Sveriges NATO-medlemskap utökat möjligheterna till vapenexport. Det stöd som den svenska staten har gett till Ukraina har också varit mycket lönsamt för svenskt kapital. Senast har de svenska och danska regeringarna gemensamt beslutat att förse Ukraina med ett luftvärnssystem till ett värde av ungefär 2,6 miljarder kronor. Systemet i fråga tillverkas av svenska BAE Systems Bofors och Saab. Denna affär, liksom de tidigare, gynnar svenskt kapital. Samtidigt förlänger vapenleveranserna den imperialistiska konflikten i Ukraina och medför fortsatt misär och förlust av människoliv för folken.
Sveriges Kommunistiska Parti har sedan i höstas drivit en kampanj med parollen ”Kapitalismen föder krig – låt oss bygga fred” för att öka medvetenheten om sambandet mellan kapitalism och krig bland folket. Den snabbt pågående militära upprustningen sker inte för att försvara folket, utan för att säkra kapitalets intressen. Ändå är det folket som, precis som alltid, får bära kostnaderna. Folket vill ha fred, medan kapitalet eftersträvar vinster, oavsett vad det kostar folket.
Eftersom kapitalismen oundvikligen föder krig måste kampen för fred bli kampen för socialism – det enda alternativet för dem som söker en varaktig fred. Socialismen erbjuder förutsättningarna för att avskaffa krig genom ett ekonomiskt system baserat på folkets behov, istället för på kapitalets strävan efter ökande vinster, en strävan som med nödvändighet leder till konflikter och krig. Sådan är kapitalismens natur.
Sveriges Kommunistiska Parti
