UTRIKES FACKLIGT I förrgår, 17 mars, genomfördes en bred generalstrejk i Baskien och Navarra med krav på en egen regional minimilön på 1 500 euro i månaden i 14 utbetalningar. Strejken organiserades av de baskiska facken ELA och LAB, tillsammans med flera mindre organisationer, och stöddes enligt El País av omkring 1 750 företagskommittéer och över 100 sociala organisationer.
Bakgrunden är misslyckade försök att förmå arbetsgivarsidan och parlamenten i regionen att stödja en lagstiftning eller förhandlingsordning som skulle göra det möjligt att fastställa en högre regional minimilön än den statliga nivån på 1 221 euro. Strejken påverkade särskilt industrin, där flera fabriker stoppade produktionen, medan transporter, vård och skolor körde reducerat under beslutade minimibemanningar. De rikstäckande facken UGT och CCOO stödde inte strejken, trots att de i princip delar kravet på högre löner.
Konflikten uttrycker en tydlig materiell motsättning: arbetarna kräver löner som motsvarar levnadskostnaderna i regionen, medan arbetsköparna gömmer sig bakom centralstatlig kompetens och konkurrensargument för att slippa höja ersättningen.
Kampen om minimilön är inte en “teknisk lönefråga” utan en direkt konflikt om reproduktionen av arbetskraften: ska arbetarklassen kunna leva på sin lön, eller ska kapitalet säkra sin marginal genom att hålla lönen under levnadskostnaden? När rikstäckande fackapparater tvekar eller avstår syns också klassamarbetets gränser: kapitalet är enat kring sin lägstanivå, medan arbetarklassen ofta hålls splittrad av institutioner som påstår sig “förvalta” kampen.
