UTRIKES Kubas regering väntas inom kort presentera en ny ekonomisk linje där kubaner bosatta utomlands ska kunna återvända, investera i privat sektor och äga företag. Vice premiärministern och handels-/investeringsministern Oscar Pérez-Oliva Fraga som även är syskonbarnbarn till Fidel och Raùl Castro säger till NBC News att Kuba vill ha en “flytande kommersiell relation” med amerikanska företag och med kubaner i USA och deras efterkommande – inklusive större investeringar i infrastruktur. Öppningen kommer samtidigt som Havanna bekräftat att förhandlingar pågår med USA, i ett läge av akut energikris, varubrist och ekonomisk instabilitet.
Samtidigt framgår att Washington vill styra en del av handeln och bränsleflödena via privata kanaler som inte passerar staten, och att frågor som deportationer kan ligga på bordet. Man beskriver också en utbredd skepsis bland kubaner i diasporan, med hänvisning till tidigare perioder då återvändare uppges ha drabbats av rättsosäkerhet, konfiskationer och politisk godtycklighet.
Det här är inte “försoning”, utan en krishantering där både den kubanska staten och USA försöker omorganisera ekonomin under tryck. För Washington handlar “öppning” inte om solidaritet, utan om att pressa fram ett system där privat kapital och amerikansk kontroll över handel/energi får större spelrum – och där politiska eftergifter kan kopplas till sanktioner, migration och säkerhet. För arbetarklassen på Kuba innebär en sådan kurs risk för att brister möts med marknadslösningar som skapar ojämlikhet, privilegier och nya beroendekedjor. Utan verklig transparens och arbetarkontroll blir “investeringar” lätt en mekanism där vissa får tillträde och andra lämnas i köer, mörker och osäkerhet – medan imperialistisk utpressning fortsätter att sätta ramarna.
Öppningen för exilkubaners investeringar och andra utlandsinvesteringar är i praktiken väntad när ett litet, råvaru- och bränsleberoende land pressas av en imperialistisk stormakt. USA:s blockadpolitik och ekonomiska strypgrepp skapar ett läge där staten drivs staten att söka “ventiler” i privat kapital för att hålla import, el och grundläggande försörjning igång – men priset riskerar att bli ökad ojämlikhet och ett större fotfäste för profitlogiken i samhällsekonomin. Samtidigt visar utvecklingen hur få “vänner” ett land har i den imperialistiska världsordningen: venezuelanska elitskikt har svikit genom egna intressen och korruption, och de så kallade marknadskommunisterna i Kina lyfter inte ett finger när det inte gynnar deras egna kapitalpolitiska kalkyler.
Det bekräftar den grundläggande tesen: i en tid av skärpta imperialistiska motsättningar handlar allt om block och kapitalintressen, inte om solidaritet. USA:s linje följer samma gamla Monroe-doktrin i modern tappning – rensa “bakgården”, stryp avvikare och säkra västra hemisfären som uppmarschområde – innan konflikten med den växande östliga rivalen hårdnar. För arbetarklassen är slutsatsen densamma: inga illusioner om “snälla” stormakter eller räddande block; vägen framåt går genom självständig klassorganisering och internationalistisk solidaritet mot alla imperialistiska tvångsmedel.
Och detta är inte “slutet” på kampen på Kuba. Det finns många uppriktiga kommunister och klassmedvetna arbetare på ön som ser både blockadens strypgrepp och de inre klassmotsättningarna som orsakats bland annat av denna. Att kapitalet nu bjuds in som “lösning” betyder inte att historien är avgjord; det betyder att motsättningarna skärps. Arbetarklassens kamp tar nya former när trycket hårdnar – och den kommer inte att upphöra för att regeringar pressas att försöka köpa tid med investeringslöften.
Josef Brant
