UTRIKES Pakistan och Afghanistan har gått in på sin tredje dag av gränsstrider, samtidigt som Islamabad offentligt avvisar förhandlingar med talibanmyndigheterna i Kabul. Enligt uppgifter som sammanställts av Al Jazeera från AFP, Reuters och AP uppger Pakistan att det inte blir någon dialog så länge man anser att attacker mot pakistanskt territorium utgår från afghansk mark.
Pakistans linje formulerades skarpt av regeringens talesperson för utländska medier, Mosharraf Zaidi, som sade att ”terrorism från Afghanistan måste upphöra” innan några samtal kan bli aktuella. Kabul förnekar samtidigt återkommande att man tillåter att afghanskt territorium används för attacker mot andra länder. Upptrappningen sker mot bakgrund av långvariga motsättningar kring gränsen, TTP-frågan och kontrollen över säkerhetsläget i gränsprovinserna.
Samtidigt rapporteras nya attacker på båda sidor. Afghanska medier uppger att talibanstyrkor har genomfört drönarangrepp mot pakistanska militära läger i gränsområden, medan pakistanska medier rapporterar att en drönarattack träffat en moské i Bannu och skadat minst fem personer. Pakistan uppges även ha slagit mot flera talibanpositioner.
De senaste striderna tog fart efter pakistanska flyganfall på afghanskt territorium föregående helg, följt av afghanska vedergällningsattacker och därefter nya pakistanska flygoperationer, bland annat mot Kabul, Kandahar och Paktia. Parterna uppger mycket höga men motsägelsefulla förlustsiffror, som inte kunnat verifieras oberoende. EU:s utrikeschef Kaja Kallas samt FN:s generalsekreterare António Guterres och flera regionala stater har uppmanat till nedtrappning och medling.
Det som nu sker vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan kan inte förstås som enbart en “säkerhetskonflikt” eller ett diplomatiskt misslyckande. Det handlar om hur två borgerliga statsapparater – under tryck från regionala och globala maktblock – använder militärt våld, nationalism och “antiterror”-retorik för att hävda kontroll, medan arbetarklassen och de fattiga på båda sidor får betala priset i blod, flykt och hunger.
Imperialismens och den regionala borgarklassens logik
Det som nu sker vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan kan inte förstås som enbart en “säkerhetskonflikt” eller ett diplomatiskt misslyckande. Det handlar om hur två borgerliga statsapparater – under tryck från regionala och globala maktblock – använder militärt våld, nationalism och “antiterror”-retorik för att hävda kontroll, medan arbetarklassen och de fattiga på båda sidor får betala priset i blod, flykt och hunger. Talibanregimen, som efter maktövertagandet försöker befästa sitt eget klassherravälde, agerar inte som någon “antiimperialistisk” kraft utan driver också sina egna kapitalintressen.
Att Pakistan nu framställer talibanerna som ett rent “terrorhot” är i sig ett uttryck för borgarklassens opportunism: samma krafter som under årtionden stöttade, beväpnade och använde talibanerna för sina regionala syften beskriver dem nu som ett existentiellt hot när de inte längre följer det pakistanska kapitalets linje. Just därför är klassanalys och dialektisk materialism avgörande – för att se relationer, motsättningar och omslag som de faktiskt är, inte som de presenteras i statens propaganda.
Upptrappningen visar därför inte bara motsättningen till Pakistan, utan också att Afghanistans nya makthavare vill säkra egna inkomster, handelsflöden och politiskt manöverutrymme – i konflikt med det pakistanska kapitalets intressen. När exempelvis handels- och läkemedelsflöden stryps blir det tydligt att även detta är en kamp om marknader och vinster. När bomber faller över moskéer, byar och gränsområden är det inte ministrar, generaler eller kapitalägare som dör först, utan arbetande människor. Konflikten visar återigen hur imperialismens och den regionala borgarklassens logik gör gränsområden till slagfält – och varför den enda konsekventa vägen framåt är självständig arbetarklassorganisering, internationell solidaritet och kamp mot de egna härskande klassernas krigspolitik.
