UTRIKES Kina signalerar nya lättnader i landets hushållsregistreringssystem, hukou, som i årtionden har begränsat migrantarbetares tillgång till sociala rättigheter i de städer där de faktiskt arbetar och bor. Enligt de nya riktlinjerna ska hinder tas bort för migrantarbetares deltagande i socialförsäkringssystemen, och tillgången till grundläggande vård och utbildning för migrantarbetares barn ska stärkas.
Hukou-systemet infördes under Mao-perioden på 1950-talet och delade i praktiken befolkningen i urbana och rurala kategorier. Systemet var inte neutralt. Det användes för att kontrollera befolkningens rörlighet, hålla kvar stora delar av arbetskraften på landsbygden och möjliggöra landets industrialisering genom att resurser från jordbruket kunde kanaliseras till industrin. Även under den socialistiska uppbyggnaden fanns alltså hårda motsättningar mellan stad och land, industri och jordbruk, och mellan statens utvecklingsmål och de arbetande massornas omedelbara villkor.
Men under Deng Xiaoping och marknadsreformerna fick hukou-systemet en ny och långt mer kapitalistisk funktion. När Kina öppnades för marknadskrafter, utländskt kapital, exportindustri och privat ackumulation blev migrantarbetarna en enorm reservarmé av billig arbetskraft. Hundratals miljoner människor lämnade landsbygden för att bygga fabriker, städer, vägar, hamnar och exportindustri, men nekades ofta full social tillhörighet i de städer där deras arbete skapade rikedom.
Det är denna motsättning som ligger bakom dagens reformförslag. Migrantarbetarna har burit den kinesiska kapitalistiska utvecklingen på sina axlar. De har producerat varorna, byggt infrastrukturen och hållit industrin igång, samtidigt som de länge behandlats som tillfällig arbetskraft utan samma rätt till skola, vård och socialförsäkring som registrerade stadsbor.
Detta är inte bara en administrativ fråga. Det är en klassfråga. Hukou-systemet har fungerat som ett sätt att organisera och disciplinera arbetskraften, hålla nere kostnader och skilja arbetare från arbetare. En urban arbetare och en migrantarbetare kunde utföra arbete i samma stad, men möta olika villkor när det gäller bostad, skola, sjukvård och social trygghet.
Samtidigt ska reformen inte skönmålas. Den drivs inte bara av omsorg om arbetarklassen, utan också av statens behov av att stabilisera konsumtion, arbetskraftsförsörjning och inhemsk efterfrågan. När Kinas ekonomiska modell möter växande problem behöver staten integrera delar av den migrerande arbetskraften djupare i stadsekonomin. Arbetarnas sociala rättigheter blir då också ett medel för att hålla igång den kapitalistiska ackumulationen.
Om reformen genomförs verkligt kan den förbättra livet för hundratals miljoner arbetare och deras barn. Men den visar också hur länge grundläggande rättigheter kan hållas tillbaka när stat och kapital behöver billig, rörlig och socialt otrygg arbetskraft. Migrantarbetarnas rätt till vård, skola och socialförsäkring är inte en gåva från staten. Det är en eftergift inför en motsättning som arbetarklassen burit på sina kroppar under årtionden.
Hukou-systemets historia visar därför två saker samtidigt: först hur den tidiga socialistiska industrialiseringen byggde på hård prioritering av industrin framför landsbygden, och sedan hur marknadsreformerna omvandlade denna struktur till ett verktyg för kapitalets utsugning. Det är denna dialektik som måste förstås. Utan arbetarklassens fulla rättigheter, fria organisering och verkliga makt över produktionen blir även administrativa reformer begränsade korrigeringar av ett system där arbetarna fortfarande bär kostnaden för utvecklingen.
