INRIKES Den tillfälliga sänkningen av priserna i kollektivtrafiken framställs som en generös reform för vanliga människor. Men tidpunkten och upplägget avslöjar dess verkliga klasskaraktär. Efter åratal av prishöjningar, försämringar och axelryckningar inför arbetarklassens ökade levnadskostnader blir regeringen plötsligt “generös” under några månader före valet.
Arbetarna förväntas tydligen glömma allt som kom före.
De ska glömma åratal av höjda biljettpriser. De ska glömma politikernas förklaringar om inflation, energipriser, världsmarknad, regionala underskott och “svåra prioriteringar”. Varje gång arbetare frågat varför det blir allt dyrare att ta sig till arbetet, skolan eller vården har svaret varit detsamma: det finns inga pengar och inga alternativ.
Men när valet närmar sig finns plötsligt både pengar och alternativ.
Detta är den borgerliga demokratins valcirkus i koncentrerad form. Under större delen av mandatperioden administrerar politikerna kapitalets ordning och förklarar för arbetarklassen varför försämringar är nödvändiga. Några månader före valet lämnas en liten del tillbaka i form av tillfälliga rabatter, bidrag och kampanjreformer. Sedan räknas rösterna och kapitalets vardag återupptas.
Den tillfälliga prissänkningen är därför ingen gåva. Arbetarklassen får tillbaka en liten del av vad den själv redan finansierat genom skatter och arbete. Staten tar resurser som arbetarna skapat och presenterar sedan en tillfällig återbetalning som regeringens generositet.
Kollektivtrafikens klassfunktion måste också förstås. Kapitalismen är beroende av att miljoner arbetare varje dag kan transporteras från bostaden till arbetsplatsen. Fabriker, sjukhus, lager, skolor, kontor, restauranger och byggarbetsplatser fungerar inte om arbetskraften inte kommer fram.
Ändå läggs en betydande del av kostnaden för denna nödvändiga transport på arbetaren själv.
Arbetaren ska betala för att ta sig till den plats där han eller hon sedan producerar värde åt kapitalet. Först säljer arbetaren sin arbetskraft. Sedan betalar arbetaren för transporten till arbetsköparen. Därefter betalar arbetaren genom skatten för den samhälleliga infrastrukturen. Kapitalet behöver arbetskraftens rörlighet, men kostnaden skjuts så långt som möjligt över på arbetarklassen.
Det är samma grundläggande logik som präglar hela kapitalismen: produktionen är samhällelig, men kostnaderna pressas nedåt och vinsterna koncentreras uppåt.
Ur ett marxistiskt perspektiv är utgångspunkten en helt annan. Kollektivtrafik är inte en vara som människor ska köpa efter betalningsförmåga. Den är samhällelig infrastruktur, precis som vägar, vattenledningar och andra gemensamma system.
Människor måste kunna ta sig till arbete, utbildning, vård, kultur, familj och fritid. Därför bör kollektivtrafiken vara avgiftsfri eller tillgänglig till ett symboliskt pris, finansierad och planerad gemensamt efter samhällets behov.
I ett socialistiskt samhälle på väg mot kommunism skulle frågan inte vara hur mycket arbetaren kan pressas på för att ta sig till arbetet. Frågan skulle vara hur människor och resurser kan transporteras så effektivt, tillgängligt och miljömässigt rationellt som möjligt.
Det skulle dessutom vara rationell samhällsplanering. Väl utbyggd och tillgänglig kollektivtrafik minskar behovet av individuell biltrafik, minskar trängseln och gör samhällets transportarbete mer effektivt. Men kapitalismen förvandlar även denna samhällsnödvändiga funktion till en fråga om pris, marknad och betalningsförmåga.
Det borgerliga hyckleriet blir därför särskilt tydligt inför valet. Högern sänker tillfälligt priser som den annars försvarar. Den så kallade parlamentariska vänstern protesterar några år, administrerar samma system när den får makten och kommer sedan med egna tillfälliga reformer.
Skillnader kan finnas i nivå och tempo, men ingen av dem bryter med grundproblemet: kollektivtrafiken behandlas som en vara och arbetarklassen som kunder i stället för som den klass vars arbete håller hela samhället igång.
Borgerliga politiker verkar fortfarande tro att arbetarna saknar minne. Att sex månaders rabatt ska väga tyngre än åratal av höjda priser, försämrade villkor och politiska bortförklaringar.
Men verkligheten blir allt svårare att propagera bort. Arbetaren ser hyran, matpriserna, elräkningen och biljettpriset varje månad. Några månader av valgenerositet förändrar inte klassamhällets vardag.
Arbetarklassen behöver inte tillfälliga rabatter från politiker som vill köpa dess röster med dess egna pengar. Den behöver kollektivtrafik som gemensam rättighet, planerad efter samhällsbehov och tillgänglig för alla.
Det är skillnaden mellan borgerlig valpolitik och socialistisk samhällsplanering: den ena frågar vad som krävs för att vinna nästa val, den andra vad som krävs för att människors behov ska tillgodoses.
