UTRIKES FACKLIGT Filippinska myndigheter har utfärdat en arrestorder mot Jerome Adonis, ordförande för den militanta fackliga centralorganisationen Kilusang Mayo Uno, tillsammans med två andra aktivister. Åtalet gäller påstådda ordningsstörningar i samband med första maj-demonstrationen utanför USA ambassad i Manila, där arbetare protesterade för högre löner, trygga jobb och mot USA utrikes- och krigspolitik.
Fackliga organisationer bestrider anklagelserna och pekar på att liknande misstankar tidigare hade avvisats av åklagare på grund av bristande bevisning. De hävdar också att de berörda inte fick möjlighet att yttra sig innan den nya processen ledde till arrestorder. Polisens version är att anklagelserna hänger samman med en konfrontation där en polis ska ha angripits, vilket gör att den konkreta skuldfrågan måste avgöras genom en rättssäker process.
Det större sammanhanget är ändå viktigt. Filippinerna har under lång tid varit ett av de svårare länderna i regionen för militanta fackliga och sociala rörelser. Aktivister har mött övervakning, rättsprocesser och så kallad red-tagging, där fackliga och vänsterorienterade organisationer kopplas samman med väpnade kommunistiska grupper. Den typen av anklagelser kan i praktiken göra helt laglig facklig verksamhet till en säkerhetsfråga.
För staten finns ett tydligt intresse av att begränsa den arbetarrörelse som kan förena ekonomiska och politiska krav. En fackförening som endast förhandlar om några pesos mer i lön är lättare att hantera än en rörelse som samtidigt ifrågasätter arbetsmarknadspolitik, utländska militärrelationer och kapitalets kontroll över ekonomin. Därför blir första maj-demonstrationer särskilt betydelsefulla: de visar att arbetarnas krav inte slutar vid fabriksporten.
Att kriminalisera protester löser inga av de materiella motsättningar som driver människor ut på gatorna. Låga löner, osäkra anställningar och stigande levnadskostnader försvinner inte för att fackliga ledare grips. Tvärtom riskerar repressionen att flytta konflikten från förhandlingsbordet till en bredare kamp om demokratiska rättigheter.
Arbetarklassens rätt att organisera sig, demonstrera och kritisera statens politik måste därför försvaras oberoende av hur man bedömer varje enskild politisk organisation. Utan dessa rättigheter blir lönekampen själv beroende av statens godkännande, och då upphör fackföreningen att vara en självständig kraft.
