POLITISK KOMMENTAR Häromdagen läste jag att Liberalerna återigen ligger långt under riksdagsspärren. Samtidigt gick Jimmie Åkesson ut och uppmanade väljare på den så kallade blågula sidan att inte stödrösta på Liberalerna om partiet fortfarande ligger för långt under spärren när valet närmar sig. Åkesson satte till och med upp en gräns: når Liberalerna inte omkring 3,5 procent tio dagar före valet bör väljarna enligt honom rösta på något annat parti i blocket. Därefter följde reaktionerna, utspelen och hoten om vad detta skulle innebära för regeringsmakten.
Vilken show. Ibland räcker det att följa nyheterna eller öppna sociala medier för att svensk parlamentarisk politik ska framstå som mer underhållande än många tv-serier. Vem är arg på vem? Vem tänker samarbeta med vem? Vem ska sitta i regeringen? Vem ska stödrösta på vilket parti? Men det är också just detta som är problemet. Den parlamentariska politiken blir alltmer en realityshow för massorna, samtidigt som de verkliga klassfrågorna hamnar utanför bild.
Frågorna som inte ställs
Mitt i dramatiken ställs sällan den viktigaste frågan: vilket av dessa partier står faktiskt på arbetarklassens sida? Vad händer med lönerna när de inte följer priserna? Vad händer med arbetsrätten, pensionerna, sjukvården och skolan? Varför försvagas rättigheter som arbetarna kämpat fram under generationer, samtidigt som arbetslivet blir hårdare och pensionen skjuts allt längre bort?
I stället ska vi engageras i frågan om Jimmie Åkesson tänker hjälpa Simona Mohamsson över fyraprocentsspärren. Inför valet blir politikerna plötsligt synliga överallt. De besöker arbetsplatser, står på torg och erbjuder billigare kollektivtrafik, några hundralappar i bidrag eller någon annan begränsad reform. Sedan kommer valet, kamerorna försvinner och under de följande åren fortsätter ungefär samma grundläggande politik.
Det finns också en märklig syn på demokratin. Väljaren får vart fjärde år lägga en röst på en lista, men har därefter mycket små möjligheter att ställa den valda representanten till ansvar. En riksdagsledamot kan missköta sitt uppdrag, lämna sitt parti eller på annat sätt fullständigt förlora väljarnas förtroende utan att väljarna själva kan återkalla mandatet. Frågan måste därför ställas: är detta verkligen arbetarklassens makt, eller är det framför allt en metod att legitimera ett system där den verkliga ekonomiska makten ligger någon annanstans?
Vem har den verkliga makten?
Förklaringen finns inte främst i att politikerna är dåliga människor. Problemet ligger djupare. Den parlamentariska staten förändrar inte det grundläggande ägandet av samhället. Fabrikerna, bankerna, de stora handelsföretagen, fastigheterna och de avgörande produktionsmedlen ligger fortfarande i kapitalets händer.
Den kapitalistiska klassen behöver inte själv sitta i riksdagen och administrera varje detalj i samhället. Den behöver en stat och politiska förvaltare som upprätthåller de förhållanden inom vilka kapitalet kan fortsätta ackumuleras. Det kan vara Moderaterna, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Även Vänsterpartiets hårda ord förändrar väldigt lite så länge den praktiska politiken stannar inom samma ägandeförhållanden och samma parlamentariska ramar.
Partierna kan vara oense om skattesatser, bidragsnivåer och hur snabbt olika reformer ska genomföras. De kan också representera olika delar av borgarklassen och olika sätt att förvalta kapitalismen. Men så länge produktionsmedlen förblir i kapitalets händer kvarstår den verkliga maktens ekonomiska grund. Det är därför också fullt möjligt att regeringar byts utan att samhällets klasskaraktär förändras.
När politiken blir skådespel
När klassamhällets motsättningar blir allt svårare att dölja behövs också sätt att rikta människors uppmärksamhet åt andra håll. Hur ska man förklara att ett av världens rikaste samhällen kan ha människor utan bostad samtidigt som bostäder står tomma? Hur ska man förklara att produktiviteten och den tekniska kapaciteten utvecklas samtidigt som arbetarna uppmanas att arbeta längre? Hur ska man förklara att miljardärer samlar allt större förmögenheter samtidigt som vanligt folk får höra att det saknas resurser till vård, skola och pensioner?
Då blir politiken lätt ett skådespel där personligheter ersätter klassintressen och opinionsmätningar ersätter diskussionen om ägandet. Politiska konflikter reduceras till vem som sagt vad om vem, medan arbetarklassen uppmanas att välja sida mellan politiker som i grunden accepterar samma samhällssystem. Själva dramatiken blir ett sätt att skapa känslan av stora politiska skillnader, även när de grundläggande frågorna om ägande, produktion och klassmakt lämnas orörda.
När klassmotsättningarna döljs bakom nationen
När denna politiska ordning inte längre räcker för att hålla ihop samhällets motsättningar finns dessutom andra verktyg. Historiskt har den härskande klassen kunnat kräva nationell samling när dess intressen hotats. Sverige hade exempelvis en samlingsregering under andra världskriget. Plötsligt skulle klassmotsättningarna läggas åt sidan därför att arbetaren och Wallenberg påstods ha ett gemensamt nationellt intresse.
Men hur gemensamt är detta intresse egentligen? När konkurrensen mellan kapitalistiska stater skärps är det inte kapitalägarna själva som först förväntas dö. Det är arbetarna och deras barn. Samma arbetare som i fredstid uppmanas att acceptera nedskärningar, högre pensionsålder och hårdare arbetsvillkor förväntas i nästa stund försvara ”nationens intressen”, även när dessa intressen formas av konkurrensen mellan olika kapitalistiska maktblock.
Nationalismen fyller då en tydlig klassfunktion. Den uppmanar arbetaren att glömma motsättningen till den egna härskande klassen och i stället identifiera sig med den nationella staten mot arbetare i andra länder. Skillnaden mellan exploatör och exploaterad suddas ut, medan skillnaden mellan olika nationaliteter blåses upp.
Titta bakom showen
Låt därför inte den politiska cirkusen lura dig. När diskussionen handlar om huruvida Jimmie Åkesson ska rädda Simona Mohamsson måste en annan fråga ställas: vem tjänar på att vi diskuterar just detta i stället för samhällets verkliga klassmotsättningar?
Vems intressen tjänar Jimmie Åkesson? Vems intressen tjänar Simona Mohamsson? Vems intressen tjänar Magdalena Andersson och Ulf Kristersson? Och vad händer när Nooshi Dadgostars hårda retorik möter kravet att faktiskt bryta med kapitalets ägande och den parlamentariska förvaltningen av samma system?
Det är där politiken börjar bli intressant. Inte när politikerna grälar om platserna runt bordet, utan när vi frågar vem som äger bordet, vem som bestämmer vad som produceras och vem som tillägnar sig resultatet av arbetarnas arbete.
Vad kan arbetaren göra?
Det första steget är att förstå det samhälle man lever i. Läs Marx, Engels och Lenin. Studera hur kapitalismen fungerar och varför samma motsättningar återkommer oavsett vilken borgerlig regering som sitter vid makten. Men kunskap räcker inte om den förblir individuell.
Organisera dig. Starta en studiecirkel. Diskutera med arbetskamrater. Gå med i facket och kämpa för att det ska vara arbetarnas kamporganisation, inte ett bihang till den parlamentariska politiken. Sök dig till den organisation som inte försöker administrera kapitalismen lite vänligare, utan vill avskaffa kapitalets makt.
Rösta gärna på kommunisterna, men inte därför att några ytterligare parlamentariker i sig skulle kunna befria arbetarklassen. Rösta för att markera att din röst inte tillhör kapitalets partier och för att stärka den organiserade kraft som verkar utanför valdagen. Viktigare än själva valsedeln är därför organiseringen: ta del av kommunisternas grundkurs, läs klassikerna, diskutera, upplys andra och bygg den kraft som kan verka varje dag, inte bara vart fjärde år.
Arbetarklassens befrielse kommer inte att levereras från en tv-studio eller genom nästa avsnitt av den politiska realityshowen. Den måste organiseras av arbetarklassen själv.
Josef Brant
