UTRIKES Palantirs vd Alex Karp har beskrivit de ledande AI-laboratoriernas affärsmodell som försedd med ”marxistiska övertoner”. Enligt Karp betalar företag för tillgång till stora språkmodeller samtidigt som de överför intern kunskap, arbetsprocesser och immateriella tillgångar till modellutvecklarna. AI-bolagen kan därefter använda informationen för att bygga tjänster som konkurrerar med eller ersätter kunderna själva.
Karp beskriver detta som ett försök att erövra kundernas ”produktionsmedel”. Palantir framställer sin egen teknik som ett alternativ där kunderna behåller kontrollen över data, instruktioner och det sammanhang som används av modellerna.
Det som Karp beskriver har dock ingenting med marxistisk socialism att göra. När ett privat AI-monopol samlar kunskap och kontroll från andra företag är det inte arbetarklassen som övertar produktionsmedlen. Det är kapital som koncentreras hos ett ännu starkare kapital. Processen är tvärtom ett tydligt exempel på den monopolbildning och centralisering som Marx analyserade som en inneboende tendens i kapitalismen.
Den kunskap som matas in i modellerna har dessutom inte uppstått i företagsledningarnas huvuden. Den har byggts upp genom arbete av programmerare, ingenjörer, jurister, forskare, vårdpersonal, administratörer och andra yrkesgrupper. När deras erfarenheter omvandlas till träningsdata och automatiserade system tillägnar sig AI-bolagen resultatet av ett omfattande kollektivt kunskapsarbete.
Kapitalets intresse är att frigöra denna kunskap från de arbetare som bär den. Om en arbetsprocess kan kartläggas, standardiseras och införlivas i en modell minskar arbetsköparens beroende av den enskilde arbetarens erfarenhet. Tekniken kan då användas för att minska personalstyrkan, pressa löner och flytta kontrollen över arbetet från de anställda till företagets digitala system.
Palantir står inte utanför denna utveckling. Företaget säljer avancerade analys- och AI-system till stater, militär- och säkerhetsorgan samt stora företag. Dess affärsintresse är att övertyga kunderna om att Palantir, snarare än andra AI-bolag, ska kontrollera infrastrukturen där data och beslut samlas. Konflikten handlar alltså inte om socialism mot kapitalism, utan om konkurrens mellan kapitalgrupper om vem som ska äga den nya tekniska produktionsapparaten.
Karps användning av marxistiska begrepp är ändå avslöjande. Han ser att kontrollen över kunskap, data och tekniska verktyg avgör makten i produktionen. Men eftersom han företräder ett miljardföretag kan han bara föreställa sig två alternativ: att produktionsmedlen kontrolleras av Palantir eller av konkurrerande AI-monopol.
Det verkliga socialistiska alternativet är ett tredje. Den kunskap och teknik som skapats genom samhälleligt arbete måste stå under samhällelig och arbetarkontrollerad planering. AI skulle då kunna användas för kortare arbetstid, säkrare arbetsplatser och bättre offentliga tjänster, inte för att koncentrera makten hos några teknikföretag.
Karp har alltså inte upptäckt marxism inom AI-industrin. Han har beskrivit kapitalismens egen utveckling mot monopol och blivit orolig över att ett annat monopol kan bli starkare än hans eget.
