KRÖNIKA För 100 år sedan föddes den stora revolutionären Fidel Castro. Jag brukar kalla honom Fidel, helt enkelt. Den gamla generationen på Kuba kallade honom Fidelito, ”lilla Fidel”, översätter jag med min minimala kännedom om spanska. Ja, Fidelito var en strateg, en utförare, en visionär, en ledare, en kommunist.
Ibland tar känslorna över och folk pratar mest om Che som en revolutionär, en idealist, en förebild för alla revolutionärer. Castro föregick alla i tanken om att starta en revolution, ett uppror, på Kuba och att vinna. Att utropa socialismen på Kuba efter amerikanarnas misslyckadeinvasion i Grisbukten 1961.
Det var han som efter segern skickade trupper till Algeriet, Etiopien, Angola för att nämna några i revolutionär solidaritet för folken som kämpade för sin självständighet och befrielse. Det var han som bildade läkarkåren som bekämpade ebola i Afrika och corona-virus i Italien när hälsosystemet hade pajat.
Han var även den som skickade läkare till hela Latinamerika för att hjälpa fattigt folk att få vård och medicinering. Folk hade stort förtroende för Fidel. Några saker minns jag som deltagare i en solidaritetsresa till Kuba i september 1989. Det ena var att Castro sparkade ut Gorbatjov i juli samma år och kallade perestrojka för en tillbakagång till kapitalismen, och menade att Sovjetunionen skulle upplösas och inbördeskrig starta om perestrojkan skulle blir ordningen för dagen. Det hade han rätt i. Tänk på Ukraina och Ryssland, två brodernationer under socialismens era som idag slås för borgarklassens intressen.
Det andra var när folket i ett område i Havanna protesterade mot beslutet att bygga det stora sjukhuset där, eftersom de var tvungna att flytta. Han gick dit och träffade människorna, pratade med dem ute på gatan och övertalade alla oroliga människor att flytta. Vi var på besök i ett kubanskt hem. Mannen var läkare. Han var afrokubansk.
-Jag är 42 år gammal, sa han till oss. Vid den här åldern hade jag dött i sockerfälten under Batista. Fidel har räddat mig.
-Det finns brister, fortsatte han, långa köer, brist på matvaror, dåliga kommunikationer – men vi har skapat en ”allegro-socialism” och ofta när det är motigt då samlas hela grannskapet, vi tar fram allt vi har hemma och börjar dansa!
Fan vilket folk! Jag blev alldeles rörd! Var inte det här Fidels förtjänst?
Ja, mycket kan jag skriva om Fidel som enligt mitt tycke tar plats sida vid sida med alla revolutionärer som besegrade kapitalismen med vapnet i hand: Lenin, Mao, Ho Chi Minh.
Men när kapitalismens segrade och återkom i det socialistiska lägret blev Kuba av med 85% av sin handel. Fidel uppskattade Sovjetunionens stöd till Kuba trots opportunismens vändning där. Före perestrojkan trodde han att Sovjetunionen aldrig skulle upplösas.
En viktig sak som Fidel inte hade tänkt på, eller som han var tvungen att acceptera i den dåvarande arbetsfördelningen mellan alla socialistiska länder, var att ett land aldrig ska vara så beroende av sin handel med andra länder. Det är nödvändigt att istället brett utveckla sin egen produktion inom jordbruk, metallindustri, textilindustri, matproduktion: allt som har med människans behov att göra. Att bara exportera socker, tobak, nickel o.s.v. och få tillbaka maskiner, kemiska produkter, målarfärg, möbler och annat inte kan hålla i längden. Efter socialismens fall följde under tio år en svår situation på Kuba med brist på matvaror, elektricitet, dricksvatten. Men människorna där stod ut trots alla svårigheter. Regeringen och Fidel släppte på vissa socialistiska principer cad gällde privatägande, främst inom turistindustrin, man införde ett konstigt system med två valutor och annat. Man försökte ta tillbaka vissa av dessa nyheter när det blev lite bättre, men utan större framgång. Hade Fidel trott att det skulle vara Kubas motsvarighet till Sovjetunionens NEP och vara existera under en begränsad tid ? Det kommer vi aldrig att få veta. De kapitalistiska reformerna blev kvar under Rauls tid också – och de kommer i allt snabbare takt. Under de sita tre, fyra åren har extremt svåra situationer uppstått. Det är imperialismen som är på frammarsch med en nyttig idiot vid rodret!
Vad gör regeringen och partiet på Kuba åt det? Privatiseringar och marknadsregleringar är svaret! Tusentals privata företag har bildats. Man får numera ha privata verksamheter med upp till 99 anställda. Har ägaren till en sån verksamhet samma levnadsstandard som en av de 99 anställda? Enkelt att svara: nej, det här ger chansen att skapa en borgarklass, det skapar en kapitalistisk situation. En blandekonomi, som Sveriges kapitalism kallades på 60- och 70-talet. Kubas ledning försöker likställa det hela med Kinas utveckling när alla vet att Kina är ett kapitalistiskt land sen många år tillbaka, med hammaren och skäran i sin flagga som en tragisk symbol. Ett enat folk kan inte besegras säger ett välkänt latinamerikanskt slagord. Gäller den enheten på Kuba mellan en person som har upp till 99 anställda och en annan som är en av de 99? Tror inte att man enar folket på det viset.
Är det en uppgift för kommunisterna att kritisera och öppet fördöma Kubas omvandling? Nej, men vi är inte blinda och måste dra slutsatser av socialismens negativa utveckling på Kuba. Det är viktiga erfarenheter för socialismens uppbyggnad i framtiden.
Vår revolutionära uppgift är att försvara den kubanska revolutionen, att försvara Kubas heroiska folk, att visa vår solidaritet och fördöma den mordiska imperialistiska isoleringen som hotar det kubanska folkets liv och hälsa i förhoppning om att Kubas folk ska kämpa för att få tillbaka sin ”allegro-socialism”.
Panos Alepliotis
