UTRIKES FACKLIGT Fackliga och branschorganisationer inom Perus kollektivtrafik har ställt in en planerad strejk efter förhandlingar med president Keiko Fujimoris regering om den våg av utpressning och mord som drabbar sektorn. Regeringen har lovat ökad polisnärvaro, militärt stöd till säkerhetsoperationer och nya samarbetsorgan med transportorganisationerna.
Krisen är omfattande. Enligt peruansk rapportering har 72 kollektivtrafikförare dödats i utpressningsrelaterat våld hittills under 2026. Officiell statistik visar samtidigt 214 attacker mot kollektivtrafiken i Lima och Callao mellan augusti 2024 och maj 2026, med sammanlagt 152 döda och 131 skadade. Kriminella grupper kräver regelbundna betalningar från bussbolag och förare och angriper fordon och arbetare när pengarna uteblir.
Transportarbetarna befinner sig därmed i en situation där själva arbetsdagen kan innebära dödsfara. Den som sätter sig bakom ratten gör inte bara sitt arbete utan riskerar att bli måltavla för kriminella organisationer därför att arbetsgivaren, linjen eller fordonet vägrat betala utpressningspengar. Flera förare har enligt rapporteringen skaffat lagliga vapen i ett försök att själva skydda sig när de saknar förtroende för statens förmåga.
Detta visar ett samhälleligt sammanbrott som inte kan reduceras till frågan om fler poliser. Organiserad utpressning växer där det finns stora informella ekonomier, svaga sociala strukturer och grupper av människor som kan rekryteras till kriminalitet. Den kriminella organisationen fungerar själv som ett parasitärt företag: den beskattar andra verksamheter genom våld och konkurrerar om kontroll över territorium och kassaflöden.
De första offren är arbetarna. Chauffören äger sällan transportföretaget eller bestämmer om betalningar till kriminella grupper, men sitter ändå längst fram i bussen när attentatet kommer. På samma sätt drabbas passagerare som själva tillhör arbetarklassen och saknar alternativ till kollektivtrafiken. Kriminaliteten lägger därmed ytterligare en skatt på människors arbete och rörelsefrihet.
Regeringens säkerhetslöften kan eventuellt ge ett omedelbart skydd och ska bedömas efter faktiska resultat. Men militariserad bevakning ensam löser inte de ekonomiska och sociala förhållanden där de kriminella nätverken återskapas. Om unga människor fortsätter att växa upp utan stabilt arbete, utbildning och framtidsutsikter finns fortfarande den materiella rekryteringsbas som organisationerna behöver.
Att strejkhotet fick presidenten och ministrarna till förhandlingsbordet visar samtidigt transportarbetarnas kollektiva betydelse. Lima fungerar inte utan bussar och förare. När arbetarna hotar att stanna trafiken blir deras säkerhet plötsligt en fråga som regeringen måste hantera på högsta nivå.
Det är därför viktigt att de givna löftena inte blir ett skäl att avväpna rörelsen organisatoriskt. Om morden och utpressningen fortsätter måste arbetarna kunna återuppta stridsåtgärderna. Rätten att komma levande hem från arbetsdagen är det mest grundläggande arbetsmiljökravet som finns, och ingen förare ska behöva välja mellan försörjningen och risken att skjutas för att staten inte förmår skydda kollektivtrafikens arbetare.
