UTRIKES I Armenien har ledningen för Zangezurs koppar-molybdenkombinat (ZMMK) inlett rättsliga åtgärder mot åtta arbetare som deltog i en tio dagar lång strejk i februari 2025. Kravet: 4,7 miljarder dram – motsvarande nästan etthundra miljoner SEK– i så kallad ”skadeståndsersättning” för den förlust företaget sägs ha lidit under protesten.
Arbetarna krävde inget annat än rimlig lönehöjning – i en sektor där bolagsvinsterna fortsatt växer på bekostnad av arbetarnas hälsa och livsvillkor. Istället för att möta de legitima kraven svarade arbetsgivaren med repressalier: åtta av de mest aktiva arbetarna avskedades, åtalades för ”självtäkt” (självtäkt betyder att någon tar tillbaka sin egendom efter att den har blivit stulen), och nu hotas de av personlig konkurs och fängelsestraff.
Det mest cyniska är att företagsledningen, efter att ha nått ett kompromissavtal om viss löneförhöjning, lovade att inte vidta repressalier. Ett löfte brutet med samma lätthet som varje annan borgarstat bryter sin ”neutralitet” när klasskampen skärps.
Detta är inget annat än ett exempel på öppen klasshämnd – ett försök att göra strejken olönsam, att isolera de mest medvetna arbetarna, att krossa varje tendens till kampvilja. Rättsstatens maskineri visar återigen sitt verkliga ansikte: inte som en opartisk domare mellan arbete och kapital, utan som kapitalets redskap.
Men repression föder inte lydnad – den föder vrede. Arbetarna i Armenien, liksom överallt, måste dra lärdom: så länge produktionsmedlen ligger i kapitalets händer är ingen löneförhöjning trygg, ingen rättighet garanterad. Bara med en stark, klassmedveten och organiserad arbetarrörelse – fri från facklig opportunism och öppen för revolutionär organisering – kan sådana attacker bemötas effektivt.
När arbetare kräver lön, möts de av åtal. När de kräver värdighet, hotas de med fängelse. Men ingen domstol i världen kan döma bort rätten till kamp.
