UTRIKES Kina har byggt upp en dominerande ställning inom förädling och raffinering av en rad kritiska mineraler som används i bland annat halvledare, elfordon, batterier, datacenter, vindkraft och militär industri. Enligt sammanställningar som bygger på internationella råvaru- och energidata leder Kina förädlingen av nästan alla de strategiska mineraler som analyserats.
Dominansen gäller bland annat gallium, grafit, mangan, sällsynta jordartsmetaller, kobolt och litium. I flera fall kontrollerar kinesisk industri större delen av den globala förädlingskapaciteten, även när själva råvaran bryts i andra länder.
Det är viktigt att skilja mellan tillgång till mineraler och kontroll över förädlingen. Många länder har stora råvarureserver, men saknar den industriella kapacitet som krävs för att omvandla malmen till material som kan användas i avancerad produktion. Därför kan ett land vara rikt på resurser men ändå beroende av andra staters industriella infrastruktur.
Kinas position har byggts genom långsiktig industripolitik, statlig planering, kapitalexport och omfattande investeringar i gruvor, raffinering, infrastruktur och tillverkningskedjor. Men detta gör inte utvecklingen socialistisk i sig. Kontroll över värdekedjor är inte samma sak som arbetarklassens kontroll över produktionen.
När kinesiska statliga och privata kapitalintressen investerar globalt gör de det i konkurrens med andra kapitalistiska block. Kapital exporteras, råvaror säkras och marknader knyts till kinesiska industrikedjor. Det är en kamp om kontroll över råvaror, teknik och produktionskedjor inom den kapitalistiska världsmarknaden.
Det västliga kapitalet beskriver gärna Kinas ställning som ett hot mot “fri handel”. Men samma stater som nu kritiserar kinesisk dominans har själva i århundraden byggt sina rikedomar genom kolonialism, monopolföretag, kontroll över råvaror och imperialistisk makt. Problemet är därför inte att Kina har brutit mot någon fredlig kapitalistisk ordning. Problemet är att en ny konkurrent har blivit tillräckligt stark för att utmana gamla monopol.
För arbetarklassen är det farligt att välja sida mellan konkurrerande kapitalblock. Kinesiskt monopolkapital blir inte progressivt för att det utmanar USA och EU. Amerikanskt eller europeiskt kapital blir inte demokratiskt för att det förlorar marknadsandelar till Kina. Alla försöker kontrollera råvaror, teknik och arbetskraft till sin egen fördel.
Samtidigt visar utvecklingen en viktig sak: avancerad industri byggs inte genom marknadens spontanitet. Den kräver planering, investeringar, utbildning, forskning och kontroll över centrala sektorer. Frågan är därför inte om produktionen ska planeras, utan av vilken klass och för vilket syfte.
Under kapitalismen används strategiska mineraler som vapen i konkurrensen mellan stater och monopol. Under socialism skulle samma resurser kunna planeras internationellt för samhälleliga behov, ekologisk omställning och teknisk utveckling under arbetarklassens kontroll.
Kinas mineralmakt visar därför både kapitalismens koncentration och planeringens styrka. Men så länge produktionsmedlen och investeringarna inte står under arbetarklassens verkliga makt blir även denna planering ett verktyg i konkurrensen mellan kapitalistiska centra.
