Ortega avskaffar valkampanjer i Nicaragua

UTRIKES Nicaraguas president Daniel Ortega har förklarat att landet inte längre ska hålla val där oppositionen kan utmana regeringsmakten. Uttalandet gjordes vid firandet av 47-årsdagen av den s.k. sandinistiska revolutionen, där Ortega beskrev oppositionen som knuten till USA och till de krafter som en gång stödde Somozadiktaturen. Beskedet kommer efter år av hård repression mot oppositionella, oberoende medier, civilsamhällesorganisationer och tidigare sandinistiska kamrater.

Det går inte att förstå Nicaragua utan USA långa imperialistiska inblandning i landet. Somozadiktaturen var ett redskap för amerikanskt inflytande, och sandinisternas revolution 1979 var en verklig historisk seger mot ett brutalt klass- och klientvälde. USA efterföljande stöd till contras, sanktioner och politiska destabiliseringar visar att imperialismen aldrig accepterade att Nicaragua försökte bryta sig ur dess grepp.

Men just därför måste man skilja mellan revolutionens historiska innehåll och den nuvarande Ortega-Murillo-statens maktutövning. Att hänvisa till kampen mot imperialismen kan inte bli en ursäkt för att avskaffa arbetarnas politiska rättigheter, slå ned protester, fängsla motståndare och koncentrera makten till en familj. Antimperialism utan arbetarklassens demokratiska makt förvandlas lätt till statlig självhävdelse, där regeringen identifierar sig själv med folket och där varje kritik behandlas som förräderi.

Ortegas beslut blottlägger den byråkratiska logiken i ett projekt som inte längre litar på massornas självständiga organisering. Om arbetare, bönder och fattiga verkligen styrde samhället genom egna organ och revolutionär makt skulle det inte behövas en familjär presidentmakt som stänger den politiska processen ovanifrån. Socialistisk makt är inte samma sak som att en ledare regerar utan verklig kontroll underifrån.

Samtidigt kommer USA och den latinamerikanska högern att använda beskedet för att stärka sin egen propaganda. De kommer att tala om demokrati och mänskliga rättigheter, trots att de själva i årtionden stött diktaturer, kupper och ekonomisk krigföring när det passat kapitalets intressen. Deras kritik av Ortega försvarar inte Nicaraguas arbetare, utan används för att återvinna inflytande över landet.

Arbetarklassens linje måste därför vara självständig. Den kan inte ställa sig bakom USA imperialistiska agenda, men den kan inte heller försvara ett auktoritärt familjestyre i revolutionens namn. Nicaraguas folk behöver varken Washingtons återkomst eller en stängd statsapparat som talar i socialismens namn men fruktar massornas självständiga politiska aktivitet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.