UTRIKES FACKLIGT Mass General Brighams vd Anne Klibanski fick nästan 9,2 miljoner dollar i ersättning under det senaste redovisade räkenskapsåret, en ökning med omkring 800 000 dollar på ett år. Samtidigt har omkring 4 000 sjuksköterskor vid Brigham and Women’s Hospital och 465 kliniker inom MGB Home Care fortfarande inte nått nya kollektivavtal (Riktpunkt har tidigare rapporterat) efter sommarens stora strejker.
Klibanskis ersättning ökade med omkring nio procent jämfört med föregående år och gör henne till den högst betalda sjukhuschefen i Massachusetts. Bara löneökningen på omkring 800 000 dollar motsvarar mer än vad många arbetare tjänar under flera år. För de fackligt organiserade sjuksköterskorna och hemsjukvårdsarbetarna har konflikten däremot handlat om kostnadsökningar, bemanning, arbetsbelastning och möjligheten att ge patienterna säker vård.
Brigham-sjuksköterskorna genomförde en endagsstrejk den 8 juli, varefter sjukhuset stängde ute dem från arbetet i ytterligare fyra dagar. Samma dag inledde kliniker inom hemsjukvården en sju dagar lång strejk. Omkring 4 500 vårdanställda deltog sammantaget i aktionerna, som enligt facket var de största samordnade strejkerna bland sjuksköterskor och vårdprofessioner i Massachusetts historia.
Konflikten visar hur tydligt frågan om resurser i vården är en fråga om fördelning och makt. När ledningen säger att det inte finns utrymme för generella löneökningar, bättre bemanning eller andra förbättringar samtidigt som vd ersättning stiger med hundratusentals dollar, blir det svårt att hävda att motsättningen enbart handlar om ekonomisk nödvändighet. Det handlar om vilka delar av organisationen som prioriteras och vilka som förväntas bära pressen.
Sjuksköterskorna kräver bland annat löneökningar som motsvarar de stigande levnadskostnaderna, bättre sjukförsäkring och begränsningar av användningen av tillfällig personal. Hemsjukvårdens kliniker kräver rimligare patientbelastning, tydligare produktivitetskrav och löner som gör det möjligt att behålla erfaren personal. Dessa krav handlar därför inte bara om de anställdas inkomster, utan om hur själva vårdarbetet organiseras och vilken kvalitet patienterna får.
Vården kan inte produceras av styrelser, chefslöner eller administrativa system. Den produceras i mötet mellan patienten och de sjuksköterskor, terapeuter, socialarbetare och andra vårdanställda som utför arbetet. När dessa arbetare pressas till högre belastning, osäkrare bemanning och sämre villkor påverkar det också patienterna. Därför är kampen om kollektivavtalet samtidigt en kamp om vem som ska bestämma över vårdens resurser.
MGB chefslöner gör klassmotsättningen ovanligt konkret. Ledningen kan belöna toppen med miljonbelopp samtidigt som de som bär det dagliga ansvaret för patienterna får höra att deras krav är för dyra. Arbetarnas strejk visar däremot att vårdpersonal inte är en kostnadspost bland andra, utan den kraft som hela verksamheten vilar på. När de organiserar sig blir också frågan synlig: ska vårdens resurser gå till de människor som utför och behöver vården, eller fortsätta koncentreras uppåt i organisationen?
