Sedan flera år tillbaks har vänsterpolitik börjat förknippas med begreppet feminism, något som inte kan förklaras av något annat än bristfällig marxistisk skolning i de olika partierna och organisationerna. Så kan finniga tonåringar, i all välmening, slå sig för bröstet och säga att kommunister inte är kommunister om de inte är feminister och annat trams.
Jag utgår från att de flesta som kallar sig kommunister är bekanta med begreppen bas och överbyggnad. Mycket förenklat kan vi säga att den politiska kampen sker i överbyggnaden och bör ha som syfte att förändra den ekonomiska basen. Förändringar i den ekonomiska basen leder direkt till förändringar i överbyggnaden då den senare är en reflektion av den förra. Att hålla på med kulturkamp som inte har mål att förändra den ekonomiska basen är lönlöst (exempel på sådan ”kamp” är begrepp som hen, att försöka sticka ut utseendemässigt som politiskt ställningstagande, kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser och annat alienerande och effektlöst).
Här kommer några exempel på saker som faktiskt har förbättrat kvinnornas situation påtagligt det senaste århundradet:
1917 Sovjet inför likvärdiga politiska och sociala rättigheter som en självklarhet, det första de gör. Prostitution förbjuds och pojkar och flickor får gemensam skolgång, i ett land som fram till dess hade varit ett ultrapatriarkalt feodalt samhälle.
1920 Sovjet inför som första land i historien gratis och fri aborträtt, också det som en självklar och odiskutabel rättighet. De andra länderna tvingades (av kommunisterna i sina egna länder) att följa efter.
Från 30-talet och fram satsar Sovjet på ett enormt utbyggande av förskolor för att få ut kvinnor i arbete. Det lyckas i så hög grad att Sovjet år 1970 har 90 % av kvinnorna i arbete medan det i Sverige tar ytterligare 20 år att nå upp till 75 % (1990). Politisk representation i sovjeterna var 1970 46 % medan det i västvärlden bara var ca 5 % av politikerna som var kvinnor.
Universiteten gjordes tillgängliga för alla, under kalla kriget var ca hälften av de ingenjörsutbildade i Sovjet kvinnor. I Sverige får arbetarklassen tillgång till universitet först 1965.
Föräldraledighet, barnbidrag, betald semester och gratis sjukvård har vi kommunister att tacka för. För 8 timmars arbetsdag som var ett otroligt verktyg för att kvinnorna skulle lämna hemmen har vi likväl Sovjet och Europas kommunister att tacka.
Som vi ser är kvinnans likvärdighet mannen en mycket central del av kommunismen. Den folkliga kvinnans plats är, liksom mannens, i kampen för det socialistiska samhället. Det största problemet med feminismen är dess intima sammankoppling med postmodernism och icke-vetenskapliga och icke-socialistiska idéströmningar som tillgodogörs för att avleda medvetandet från folkens verkliga problem. För en arbetare spelar det ingen roll om det är en kvinna eller en man som sitter i bolagsstyrelsen – att kvotera in kvinnor till styrelser är till och med gratis för kapitalisterna. Viktiga kvinnofrågor idag är däremot 6 timmars arbetsdag, gratis och fler förskolor, högre löner och bättre arbetsförhållanden inom kvinnligt dominerade yrken, och mycket annat som inte drivs av den feministiska rörelsen utan av den kommunistiska. Att peta i saker som kvotering, könsneutrala uttryck och en massa åsikter om hur kvinnor och män ska se ut har ingen som helst vetenskapligt påvisad positiv effekt på människors vardag men är ändå något som är typiskt feministiskt. Att vi inte ska ta till oss icke-marxistiska idéer beror på att de förgiftar alla kämpande människors medvetande. Revisionistiska idéer påverkar tyvärr många som vill kämpa för en bättre värld att lägga sin energi på oväsentligheter istället för klasskamp-kvinnokamp.
Vill andra organisationer kalla sig feminister och försöka skriva om historien för att anpassa den till den senaste modeflugan, till poststrukturella maktstrukturer eller queerperspektiv så får de köra på. De kommer att bli omsprungna av historien och de kommer att hamna konstant fel utan en vetenskaplig marxistisk analys som visar vägen. Det gäller också de som vill kalla sig sådant som ”kommunistiska feminister”; inte för att vad man kallar sig spelar en direkt avgörande roll, men har de så lätt att anpassa sig efter populism så är dagen då de tänker tillbaks nostalgiskt på ungdomens radikala partiprogram nära. Deras feminism kommer att bli en oskiljaktig del av deras revisionism. Det är inte de som kommer att förbättra situationen för kvinnor, det är återigen kommunisterna som kommer att göra det. Och kommunist är man inte för att man känner för att kalla sig för det; kommunist är något som man efter ständig utveckling, efter mycket kunskap och kamp kan sägas att man strävat efter att bli.
Aris Patris
SKP Uppsala
